Den förbryllade kommunalpolitikern
En socialdemokratisk kommunalpolitiker skriver på sin blogg:
All dessa fyra områden är ansvarsområden för kommuner och landsting. Det är alltså inte statliga ansvarsområden. (Hans slutsats kan diskuteras, både ur logisk och etisk synvinkel, men det var inte det jag tänkte ta upp här.)
Snart sagt varenda kommun och landsting i Sverige idag har svårt att få ekonomin att gå ihop.
Statens tre främsta inkomstkällor är: moms, energiskatter och arbetsgivaravgifter. Detta är alltså skatt på handel, skatt på maskiners arbete respektive skatt på människors arbete.
Alla dessa beskattningsformer har det gemensamt att de tas innan kommunernas (och landstingens) beskattningsrätt kommer in. Kommunalskatten räknas ju bara på den så kallade bruttolönen -- det som blir över efter statens beskattning.
Med konstant produktion i samhället får därför kommuner och landsting lägre intäkter ju högre de statliga skatterna är.
Om det statliga skattetrycket är så att säga 50% och skattesatsen för kommunal- och landstingsskatten är 30%, är inte kommunalskatten 30%, utan bara 15% -- av det producerade värdet, vilket är det intressanta. Det vi har sett under decennier nu är ständiga höjningar av statliga skatter. Därför sitter det allt fler kommunal- och landstingspolitiker runtom i landet och undrar varför pengarna inte räcker till något. De har blivit blåsta av sina kollegor i riksdagen.
Den kommunalpolitiker, oavsett partifärg, som vill ha mer medel till vård, skola, omsorg och andra kommunala verksamheter, måste verka för sänkta statliga skatter: Sänkt moms, sänkt arbetsgivaravgift och sänkt energiskatt.
Men det kan man inte göra som kommunalpolitiker. Kommunerna har från och med tvåkammarriksdagens avskaffande ingen representation i den lagstiftande församlingen. Den andra kammaren utsågs ju av kommunerna, inte i direkta val.
Det fanns en tanke med denna ordning från 1809 års regeringsform. Andra kammarens funktion var att balansera statens och kommunernas makt.
Det finns numera ingen som håller igen när staten skenar -- och då skenar den.
Med tanke på den försämrade standarden i välfärden som jag sett med egna ögon inom vård, skola, omsorg och bibliotek under de 15 år jag varit politiskt engagerad är min viktigaste fråga självklar. En utökad offentlig sektor.
All dessa fyra områden är ansvarsområden för kommuner och landsting. Det är alltså inte statliga ansvarsområden. (Hans slutsats kan diskuteras, både ur logisk och etisk synvinkel, men det var inte det jag tänkte ta upp här.)
Snart sagt varenda kommun och landsting i Sverige idag har svårt att få ekonomin att gå ihop.
Statens tre främsta inkomstkällor är: moms, energiskatter och arbetsgivaravgifter. Detta är alltså skatt på handel, skatt på maskiners arbete respektive skatt på människors arbete.
Alla dessa beskattningsformer har det gemensamt att de tas innan kommunernas (och landstingens) beskattningsrätt kommer in. Kommunalskatten räknas ju bara på den så kallade bruttolönen -- det som blir över efter statens beskattning.
Med konstant produktion i samhället får därför kommuner och landsting lägre intäkter ju högre de statliga skatterna är.
Om det statliga skattetrycket är så att säga 50% och skattesatsen för kommunal- och landstingsskatten är 30%, är inte kommunalskatten 30%, utan bara 15% -- av det producerade värdet, vilket är det intressanta. Det vi har sett under decennier nu är ständiga höjningar av statliga skatter. Därför sitter det allt fler kommunal- och landstingspolitiker runtom i landet och undrar varför pengarna inte räcker till något. De har blivit blåsta av sina kollegor i riksdagen.
Den kommunalpolitiker, oavsett partifärg, som vill ha mer medel till vård, skola, omsorg och andra kommunala verksamheter, måste verka för sänkta statliga skatter: Sänkt moms, sänkt arbetsgivaravgift och sänkt energiskatt.
Men det kan man inte göra som kommunalpolitiker. Kommunerna har från och med tvåkammarriksdagens avskaffande ingen representation i den lagstiftande församlingen. Den andra kammaren utsågs ju av kommunerna, inte i direkta val.
Det fanns en tanke med denna ordning från 1809 års regeringsform. Andra kammarens funktion var att balansera statens och kommunernas makt.
Det finns numera ingen som håller igen när staten skenar -- och då skenar den.
posted by Joacim Persson at söndag, augusti 21, 2005
1 Kommentarer:
Lite mer checks and balances alltså. Montesquieu hade nog rätt. Maktdelning behövs. Kommunerna har för lite reell makt idag.
Skicka en kommentar
<< Hem