Lustmord på Amnesty International

(Jo någon självironi får man väl kosta på sig i titeln. Inlägget nedan är dock högst allvarligt menat.)

Vad åstadkommer egentligen Amnesty International? Organisationen verkar för att få slut på politiska fängslanden, tortyr m.fl. otrevligheter. Det är naturligtvis en behjärtanvsvärd ambition, men vad åstadkommer man rent konkret? Hur många politiska fångar har Amnesty International befriat? Hur många tortyrkamrar har Amnesty International stängt?

Förvisso händer det emellanåt att politiska fångar befrias och tortyrkamrar stängs, men nog är det lite övermaga att ta äran åt sig för detta med hänvisning till att man tidigare skulle ha påtalat hur stygga de är som låser in folk på orätta grunder eller plågar folk i dystra fängelsehålor, men konkret inte gjort något åt saken. Ord är billiga.

Metodiken Amnesty använder är att "utreda och dokumentera fall, utöva påtryckning och att informera, utbilda och skapa opinion".

Ungefär så här:

Hördu Ayatollan, jag tycker du är så dum och elak som hänger kärlekskranka tonåringar som bara givit efter för sin förälskelse. Kan du inte försöka vara lite snällare?

Då har man modigt fanimej sagt vad man tycker. Och hör se'n! Eller?

Hjälper det?

Personer av ayatollornas kaliber är psykopater. Man kan inte vädja till samvetet hos den som inget har. Ayatollorna läser knappaste ens de där breven. De läser bara koranen och det gör de bara, bokstavligen, som fan gör det.

Nej det hjälper inte att vädja. Man kan skrika sig fördärvad. Allt rinner av dem som vatten på en gås. Det är verkligen helt meningslöst.

Men nog borde väl det hjälpa en smula att man påverkar opinionen i andra länder och gör andra uppmärksamma på brutaliteterna?

Nej. Av enbart detta händer ingenting. Att det förekommer tortyr, att det förekommer orättfärdiga fängslanden och avrättningar, är ingen nyhet. Inte heller vilka regimer som ägnar sig åt det: s.k. skurkstater. I allmänhet brukar de inte ens hymla eller försöka dölja sina grymheter, eftersom grymheternas syfte är att skrämma befolkningen till underkastelse. Ligger liksom i sakens natur att man då måste se till att det blir officiellt, åtminstone de facto om inte de jures.

Det händer ingenting för än någon tar tag i saken mer resolut. Det är snarare organisationer som brittiska Special Air Service som får skiten att rulla ut genom dörren. Våren 1980 ockuperades den iranska ambassaden i London. Förvisso var varken gisslan eller gisslantagarna några snälla gossar, men som modell för hur man kan gå tillväga för att konkret frita fångar kan det tjäna som modell och föredöme.

Byggnaden rensades på kidnappare och 22 av gisslan fritogs levande (en hade avrättats av kidnapparna, en hade släppts tidigare) i en operation som tog 17 minuter. På 17 minuter fick SAS mer gjort än Amnesty International under hela dess existens.

I Saddam Husseins Irak fanns det ingen brist på politiska fångar, tortyroffer eller exempel på grundlösa avrättningar. Under en partikongress hade Saddam stått och läst upp namnen på ledamöterna i det irakiska "parlamentet" (som enbart bestod av Saddams partikamrater): "Kan vi lita på Ali?" (paus) sedan ett "nej" eller ett "ja". Varje gång han sade "nej" släpades ledmoten ut och sågs aldrig mer. Så behandlade han sin närmaste. Sina mer uttalade fiender var han och hans regim inte tillnärmelsevis lika gentlemannamässiga mot.

Förenta Staterna med några allierade invaderade och avsatte denna regim i en operation som militärt tog ungefär en månad. För all del tror väl inte jag att det enda och verkliga syftet med invasionen var att befria folk, men onekligen hade det den effekten.

Jag har inte orkat reda ut hur många politiska fångar som fritogs i samband med detta. Man kunde för all del betrakta hela landet som ett enda enormt fångläger, säg 25 miljoner fångar. Det ger ungefär 578 befrianden per minut, vilket överträffar SASs befrielsetakt vid stormningen av den iranska ambassaden på 1,3 fångar per minut.

Men Amnesty Internationals befrielsetakt på politiska fångar är såvitt jag kan se exakt noll.

Man kan dock vara såpass generös att man ger poäng även för hur mycket man anstränger sig. Man kan ju inte lyckas med allt man vill genomföra och även "tanken räknas", eller åtminstone goda försök.

Vad kännetecknar då "ett gott försök"?

Det känns inte orimligt att eget risktagande bör vara det som ger högst poäng i beräkningen. Den som simmar ut i iskallt vatten för att rädda en drunknande bör erkännas för sitt hjältemod även om räddninsförsöket misslyckas. Det är inte riskfritt att försöka rädda en drunknande, som jag hoppas alla känner till. Man kan dras ned och drunkna själv. Alltså bör det mått av risk man tar för egen del räknas in vid bedömningen om den förslagna kandidaten skall ges en medalj eller inte.

Vad tar Amnesty International för risker för egen del?

Inga alls. Det är helt ofarligt att sitta i trygghet hemma på kammaren och skriva brev till ondskefulla regimer, som regimerna i fråga inte ens läser. De retar inte ens upp någon. Ingen bryr sig utom de själva. Jo, de kan ju styrka någon fånge moraliskt med att skicka denne personliga brev: "Håll ut! Vi gör inte ett skvatt för att rädda dig, men du har vår sympati!" Tack, stort tack...

Soldaterna i SAS tog risker den 5 maj 1980. Visserligen var och är SAS världens bäst tränade förband för just sådana uppgifter. Men risker finns det ändock alltid när man konfronterar beväpnade personer. En av SAS-soldaterna skadades under stormningen. Detta berodde dock på dåligt val av material i en lina, inte på att kidnapparna fick chansen att skada honom.

Soldaterna som deltog i invasionen av Irak tog risker. Många har stupat och fler stupar än.

Vad har Amnesty International haft för förluster i sina verkningslösa försök till befriande av politiska fångar? Noll -- därför att de tar inga risker. Inte heller åstadkommer de något konkret.

Jag vet hur det är. Man går ut på krogen och super skallen av sig, vaknar med världens baksmälla och molande dåligt samvete för något man gjorde på fyllan som man inte riktigt kommer ihåg vad det var, bara att det inte var riktigt bra... Men då känns det väl skönt att skicka femhundra spänn till Amnesty, som för att balansera ut sin dåliga karma en smula!

Amnesty International och den business som kringärdar det är bara en modern form av avlatsbrev.

Vad har undertecknad gjort för att befria politiska fångar då, undrar någon med berättigad sarkasm?

Inte ett skit!

Men det hycklar jag inte om heller.

Äran ger jag i stället åt de som verkligen gör något, som verkligen åstadkommer något och dit räknas tyvärr inte de blödande hjärtan och skrymtare som köper och säljer meningslösa avlatsbrev.