05 maj 2006

Stora ljugaredagen på söndag i Stockholm

Nu om söndag skall tydligen Djurens Rätt i Stockholm hålla spektakel på Sergels torg. De tänker propagera för total utplåning av en hel djurpopulation om 1,3 miljoner djur: farmade minkar.

Så uttrycker de sig naturligtvis inte. Det låter ju inget vidare. Utrotning. Genocid. Förintelse. Vem vill befatta sig med sådant?

I stället kommer de att säga något i stil med "jo de dödar djuren va, och de e välan elakt?". De utlovar "teater" också. Jag skulle gissa på att någon av dem klär upp sig i något slags fabelutstyrsel -- lösöron och målade morrhår -- och har repliker som "Jag är en liten mink! Nu kommer den onda kapitalistiska djurförtryckaren och möööördar mig! Hjälp! hjälp!". Barnteater. Av barn för barn.

I de där kretsarna har man en banal argumentationsstrategi: När förnuftet går dem emot -- och det gör det alltid -- argumenterar de känslomässigt. När både förnuft och känslor går dem emot börjar de ljuga ihop nå'n skit.

Med farmade djur förhåller det sig emellertid på det viset att för varje djur som, mycket riktigt, dödas, så föds det också upp ett. Om det är en ond handling att döda (vilket kan diskuteras, fråga Torbjörn Tännsjö) så måste den motsatta handlingen, föda upp ett liv, hursomhelst betraktas som god. Därmed går det ond och goda vid normal djuruppfödning bara jämt upp och uppfödaren kan möjligen sägas vara en god Buddhist som har balans mellan god och dålig karma.

Om man nu inte är buddhist utan t.ex. i stället så att säga vill maximera sin goda karma, så följer att man därmed bara kan göra det genom att föda upp (och döda) fler liv: utöka verksamheten. Då blir man i stället en god zoroast.

Vad för religion som däremot kan tänkas ha strävandet efter utrotning av liv som den högsta dygden, det vet jag inte. Men närmast till hands ligger väl gamla indiska stryparsekter eller annan dödsdyrkan. Dödsdyrkan förekommer förvisso också hos den destruktive nihilisten och dysterkvisten Schopenhauer, vilken även han följdriktigt var en föregångare inom s.k. djurrätt. "Det bästa är att inte finnas till" var hans geniala slutsats. (Dock tog han aldrig livet av sig och när han mot slutet av sitt liv blev mer publicerad och började tjäna lite pengar på sina filosofiska alster blev han, sina teorier till trots, en smula gladare.)

Ändå är just detta Djurens Rätts strävan: minimerande av liv. Liv är något som består av tre faser: födelse, levnad och död. Varje år föds det sisådär en miljon minkar på svenska minkfarmer och detta sticker tydligen så i ögonen på dessa Kali-dyrkare att de inget heller önskar än att få stopp på detta förbannade pågående Liv. Hela deras idévärld är ett fundamentalt herostratiskt dödsdansande vansinne.

Det är nog nödvändigt för dem att hålla sin demonstration just där, på Sergels torg i Stockholm, där de löper minimal risk att stöta på någon som har ens elementära insikter om djurhållning. Det är en säker plats att ljuga på så tungorna krullar sig i munnarna på dem och ögonen rullar i sina hålor i huvudena. Dessutom ligger denna plats så påpassligt i omedelbar geografisk närhet till dem som makten har, så att dessa kan förledas tro att det är den fruktade opinionen som gör sig hörd på detta vis. Det är uppenbarligen också tanken.


Apropå dödsdyrkan och förintelsekult är det väl mot bakgrund av ovanstående uppenbart varför det är en sådan stark koppling mellan djurrättsfanatiker och de vandaler som kallar sig "osynliga". De går i varandra de där rörelserna -- samma personer som bara "byter mössa" mellan demonstrationerna (vandaliseringarna). Den gemensamma faktorn är dyrkandet av förstörelsen; dyrkandet av dödsgudinnan Kali. Fast i modernt språk kallar man det väl helt enkelt för fascism?

Men varför hatar de Livet? Är det kanske bara en projicering -- att det egentligen är sina egna liv de inte trivs med? Tamminkar föds ju upp precis som stadsbor, i längor. Och matas av husse, vilken på hösten efter valet, skinnar dem...

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

<< Hem

Stora ljugaredagen på söndag i Stockholm