28 mars 2006

Barnsligt och vuxet

All har vi varit spädbarn -- små, fumliga och hjälplösa. De flesta av oss växer ifrån det. Men när vi låg där i vaggan hade vi inga tråkiga jobb att gå till, för att få pengar, för att köpa mat och husrum. Allt det där fick vi av någon vuxen. Annars hade vi inte överlevt.

Det där gäller väl särskilt människobarn, men inte enbart. En kattunge är till och med blind när den är nyfödd. Den blir dock vuxen mycket snabbare än människobarn. Efter bara några veckor springer den i full fart kors och tvärs över golv och gräs. Den slutar dia, men matas -- om den inte är en lägenhetskatt -- ändå med möss och annat av honan en tid. Sedan fräser hon åt den: "Väx upp, klipp dig och skaffa dig ett eget revir!"

Men vuxen är kattungen först, kan man säga, när den helt lämnat det stadie då den matas. En tamkatt blir i det avseendet aldrig riktigt vuxen. Människan tar över kattans roll.

För ett vilt djur, en vildkatt eller en lo, är djuret vuxet när all föda den äter kommer från den egna jakten. Där finns det inget alternativ till att bli vuxen. Den som inte blir det, dör.

Att vara "vuxen" betyder alltså att man reder sig själv. Att man är oberoende. För människor betyder det att man inte längre lever på morsan -- och inte på någon annan heller för den delen.

Det som är betecknande för tamboskap, som tamkatterna, är att de aldrig blir riktigt vuxna. Visserligen jagar katterna, om de kan, men även en halvvild lagårdskatt behöver utfodras. Annars, om den är någorlunda skicklig, jagar den slut på byte i lagårn, sedan flyttar den eller "förvildas" som det heter -- blir helt och hållet vuxen.

I en välfärdsstat tillåts inte människor bli riktigt vuxna. Inte ens de som vill vara det, får vara vuxna. (Ja, det finns ju de som är vuxna liksom i smyg. Men det är nästan som olagligt.)

Där uppstår ett problem.

Per Albin Hansson som inte myntade men väl sålde in ordet "folkhem" fick epitetet "landsfader". Det var som att tanken var att alla i hela landet var små hjälplösa barn, utom "landsfadern". Och kanske några till. Ett helt land fullt med barn. Ett "folkhem" är ett daghem. Han dog 1946. Sedan tog Tage Erlander över titeln "ers excellens", som man kallade statsministrarna på den tiden. Även han benämndes "landsfader".

Det skiljde 16 år i ålder på dem, så de var väl nästan som från samma generation. Knappast någon sossepolitiker från den generationen lever längre.

Det är problemet.

För att det skall finnas någon som kvalificerar sig till att bli "landsfader", måste det finnas potentiella sådana att rekrytera bland. Far måste vara vuxen. Ja, det måste inte vara en vuxen karl. Även en "landsmoder" kunde ju duga lika gott. Men vuxen måste han eller hon vara; måste kunna det där med att få mat på bordet och annat som barnen behöver.

Men om ordningen i landet är sådan att inte en enda människa under hela sitt liv tillåts bli vuxen, så finns det inga vuxna som kan utfodra barnen.

Så i dag har vi ingen "landsfader". Vi får nöja oss med en "storebror". Redan Olof Palme var på sin tid en storebror snarare än en "fader". Han var inte ens tio år gammal när Sverige började byggas om till daghem och fick aldrig bli riktigt vuxen, den stackarn. Lite brådmogen kanske han dock var. En tonårig storebror. Han försökte väl så gott han kunde.

Det är nog inte så lätt att försöka vara far eller mor åt andra barn. Men nu tycks storebröderna bli allt yngre. Justitieministern är t.ex. född först 1962. Långt fram till 1989 hade han ännu inte slutat sparka boll. För en som är född först 1962 var det helkört att bli vuxen. Redan fyrtiotalisterna är ju ökända för sin barnslighet.

För de som är födda i daghemmet finns det inget hopp. De riktigt unga exemplaren har inte ens slutat dia. Den tragikomiska organisationen , kampanjen eller vad det är, som betecknande nog kallar sig "Jag vill ha bostad NU", t.ex. Vad skall man säga om det? En vuxen karl tigger inte bostad. Han kavlar upp ärmarna och bygger sig ett hus när han behöver ett.

Det finns många sådana där barnskrikskampanjer. En del vill ha "gratis kollektivtrafik" andra gratis något annat. Det är väl som när barnet börjar skrika i vaggan. "Jag vill bli ammad NU". Det finns nog inget hopp för dem. Ingen vuxen finns det som kan mata de stackars små liven. Alla vuxna har dött ut, förstår ni.

Jag minns ett plakat jag såg i ett förstamajtåg på 90-talet. En då femårig gosse bar på det. Texten löd: "JAG VILL HA GRATIS GODIS PÅ DAGIS". Det skall krökas i tid, det som krokigt skall bli. (Året efter kom samma människor med en banderoll längst fram som löd: "MOT EGOISMEN"!? Det var som att hela daghemmet var på dagsutflykt, för att söka sina rötter eller något.)

På detta sätt utrotar socialismen sig självt på ungefär en mansålder. För att det skall finnas någon som är kompetent att göra planerandet i planekonomin, måste det finnas vuxna människor att ge uppdraget åt.

Men alla andra hålls kvar i det barnsliga boskapsstadiet och därmed kollapsar det vid nästa generationsbyte; när hela den vuxna generation som inte föddes i ett daghem, har dött ut.

Minns de (näst) sista ledarna i Sovjetunionen -- de där som brukade stå på balkongen på Kreml i stora pälsar och vinka trött medan stridsvagnarna och kärnvapenrobotarna paraderades förbi på oktoberdagen. I bland var man inte helt säker på om de fortfarande var vid liv eller om det bara var de balsamerade kvarlevorna som ställdes ut till allmän beskådan, som Lenin i sitt mausoleum, fast lätt animerade.

Breznjev (född 1906) dog 1982. En ny hövding utsågs från samma halvsenila generation, Andropov (född 1914). Så dog han efter bara ett par år och den nya, den ändå äldre Tjernenko (född 1911), ramlade av pinn bara ett år senare. Generationsskiftet kom inte förrän i och med Gorbatjov (född 1931). Han var som en tolvårig storebror som emellertid inte helt klarade av att uppfostra barnen till vuxna. Den förste presidenten i det nya Ryssland, söp sig igenom sin tid vid makten. Underhållande kunde han vara, men vuxen? Njaaae... Han var ett stort barn, Jeltsin.

Sovjetunionen kollapsade med buller och bång. Ingenting fungerade längre i daghemmet. Ingen dagmamma lagade mat längre. Ryssarna fick göra ett kvantumhopp in i vuxenvärlden. Lön fick man inte från jobbet, även om man kanske formellt hade ett. Mat fick man odla själv på kolonilotten. Det tog mindre arbete i anspråk än att stå och köa utanför tomma butiker hela dagen lång.

Det sker samma sak här, med en viss tidsfördröjning naturligtvis. Ryssland blev ett daghem mycket snabbt 1917, då storebröderna lät mörda alla vuxna. Sverige blev ett daghem gradvis från 1930-talet och framåt. Det kallas "reformert socialism" det där, när man liksom smyger upp staketet runt daghemmet så ingen skall märka hur barnsliga de blir. Kanske rasar daghemmet ihop lika sävligt reformert som det växte upp, kanske rasar det med ett ryskt jättebrak, men rasar gör det hur som helst. Det är kört för folkdaghemmet.

Men det kanske finns en liten gnutta hopp ändå. Liksom de unga i Baltikum visar framfötterna, händer det att en och annan svensk av samma generation visar något spontant prov på vuxenhet.

När en brorsdotter till mig var liten och inte fick så mycket godis hon ville ha, för "mamma och pappa måste åka och jobba ihop pengar först", så fattade hon snabbt hur världen fungerar. En dag proklamerade hon att hon ville bli vuxen snart, så hon kunde jobba, tjäna pengar och köpa så mycket godis hon ville. Nu nyss fyllda femton har hon redan flyttat hemifrån. Det är nästan så man känner sig lite barnslig i jämförelse. Man kanske borde bli vuxen själv, snart.

2 Kommentarer:

Anonymous Bejcon skrev...

Mycket bra och läsvärt inlägg! Har definitivt hittat en ny favoritblogg att följa... :-)

29 mars, 2006 09:39  
Anonymous Anonym skrev...

"En vuxen karl tigger inte bostad. Han kavlar upp ärmarna och bygger sig ett hus när han behöver ett."

Min farsa bygde sitt eget hus, eller tja, han byggde faktiskt två hus till sig själv. Har var sosse dock. Med betoning på var. De slutade han dock vara efter att blev egen företagare för typ 10 år sedan.

01 april, 2006 14:27  

Skicka en kommentar

<< Hem

Barnsligt och vuxet