Korruption, del 2: offentliganställda bör inte ha rösträtt

Staten, hela organisationen från regeringen, departementen ned till enskilda anställda tjänstemän på någon av de över 500 myndigheterna, men också statligt ägda företag med monopolstatus -- allt detta är verkställande makt. Eftersom sammanblandning av verkställande, lagstiftande eller dömande makt skapar maktkorruption (som jag skrivit om tidigare), är det otillständigt att statsanställda har rösträtt till riksdagen. De är jäviga.

Närhelst frågan om den offentliga maktens omfattning kommer upp på den politiska dagordningen, kan vi inte helt lita på att statstjänstemän röstar ärligt och med rent samvete. När deras personliga position hotas är risken överhängande att de röstar med plånboken: av girighet.

Om statsmakten växer till den grad att den inbegriper majoriteten av de röstberättigade -- och till dit har vi inte långt kvar -- uppnår man maktkorruptionens kritiska massa och därefter kan staten enbart växa, tills den blivit totalitär.

Samma slags maktkorrpution uppstår naturligtvis även i kommuner och landsting samt inom EU.

Därför:

• Anställda i staten skall inte ha rösträtt till riksdagen.
• Anställda i en kommun skall inte ha rösträtt till komunalvalet , åtminstone inte i samma kommun.
• Anställda i ett landsting skall inte ha rösträtt till valet till det egna landstinget.
• De som är anställda inom EU-förvaltningen skall inte ha rösträtt till europaparlamentet. (inte för att det parlamentet har någon reell makt, men...)
  

Den som tar tjänst i den offentliga maktsfären skall inte samtidigt ägna sig åt politik, vilket innefattar såväl opinionsbildning som utöva påtryckningar via valsedeln. Vill de ägna sig åt politik, må de först lämna sin tjänst i offentlig sektor. Man skall inte sitta på två stolar.