Om maktkorruption i monarki, republik och demokrati

Frågan (eller med hänsyn till opinionen snarare "icke-frågan") om republik kommer upp från tid till annan. Skillnaden mellan det vi har nu och republik vore att man bytte ut monarken mot en president.

Vi har ett förvisso allvarliga konstitutionella problem, men det är inte kungahuset som är problemet. I all praktisk mening är monarkin numera helt avskaffad. Den enda post kungen har i statsskicket är ordförande i utrikesnämnden, en nämnd där man som namnet antyder diskuterar utrikespolitik och vars sammanträden hålls bakom lyckta dörrar.

Den som kallas den främste av upplysningsfilosoferna, Montesquieu, påtalade i sitt verk Om lagarnas anda (1752) vikten av maktdelning; alltså att man håller isär lagstiftande makt (hos oss riksdagen), verkställande makt (regeringen) och dömande makt (rättsväsendet).

Om samma personer t.ex. är både lagstiftare och verkställare av lag, driver lagstiftningen snart iväg åt ett håll där lagarna stiftas med hänsyn till statens önskemål, snarare än det man vill uppnå med demokrati: folkets önskemål. De "valda ombud för Sveriges folk", riksdagens ledamöter, som omnämns i regeringsformen, får inte ha lojalitetskonflikter. Vi måste kunna lita på att de representerar sina väljare och ingen annan. Men så är inte fallet i Sverige, vilket vi alla fick en tydlig uppvisning på i samband med EMU-omröstningen och det därpå följande valet till EU-parlamentet. De socialdemokrater som satte sig upp mot partiledningen tillika regeringen, fick se sina namn nedflyttade från valbara platser på valsedlarna. Där fick de sig en läxa, och läxan är: "Du representerar inte valkretsen. Du representerar regeringen." I EU har man dessutom den märkliga ordningen att det högsta beslutande organet i EU:s lagstiftningsprocess är Den europeiska unionens råd, kortare kallad ministerrådet. Där sammanträder ministrar, det vill säga representanter för verkställande makt. Ministrar är inte valda ombud. De sitter inte på ett demokratiskt mandat. Det gör inte kommissionärerna heller, som utses av regeringarna.

Bristande maktdelning mellan lagstiftande makt och dömande makt är vägen till det som benämns diktatur: där lagen dikteras av regeringen.

Likaså får inte den som stiftar lagen också vara den som dömer, eljest driver lagstiftningen iväg till att endast syfta till att göra livet bekvämt för domstolarna.

Stiftar man t.ex. lagar som är luddiga och svårtolkade och därigenom lämnar domstolen helt fria händer att döma efter godtycke, så erhåller man samma ordning som om man inte hade någon lag alls, bara en enväldig domstol. Samma effekt uppnår man också om de som dömer, nämndemännen i tingsrätterna t.ex., står i beroendeförhållande till lagstiftarna eller vice versa. Det är tyvärr den ordning vi har. Lagen säger att tingsrätternas nämndemän skall utses av kommunerna, men i praktiken är en nämndemannapost en privilegium för kommunalpolitiker i karriären; nämndemän utses ur de politiska partierna. Man delar ut nämndemannatitlar som belöning för lojalitet mot respektive parti. Här skiljer sig den svenska ordningen från anglosaxisk rättstradition, där man lite förenklat sagt drar lott om vilka som skall ingå en jury, som alltså motsvaras av våra nämndemän. Tanken i båda fallen är att den som åtalas skall dömas av sina jämlikar. Men i Sverige döms vi av en politisk elit.

Detta statsskick, som alltså är följden av bristande maktdelning mellan lagstiftande makt och dömande, kallas despoti.

Och har man den ordningen att regeringen kommenderar domstolarna utan hänsyn till riksdagen, struntar blankt i lagen, har man en polisstat. Där lever den verkställande makten helt sitt eget liv. Demokratin blir en ren skendemokrati. Undersåtarna kan tänkas få rösta av hjärtans lust men det har ingen som helst effekt.

Dylika söndervittringar av maktdelningen, diktatur, despoti och polisstat, kallas gemensamt för maktkorruption.

När medborgarna befinner sig ha hamnat i det läget att deras vilja antingen inte uttrycks i lagen, eller att lagen ignoreras av statsmakten, är de inte längre moraliskt förpliktigade att följa lagen. I den mån de gör det så är det bara för att undgå maktens nakna våld. Det är början på upplösningen av såväl hela samhället som statsbildningen. Detta tillstånd kan nämligen bara fortgå så länge ett effektivt tyrrani kan upprätthållas. Men det kostar på att förtrycka människor och det ligger i sakens natur att slavar inte lägger manken till när mannen med piskan tittar bort. Alltfler slavpiskare måste anställas, till ökande kostnader för statsmakten samtidigt som det minskar intäkterna när annars produktiva människor förs över till den tärande sektorn. Därmed undermineras den ekonomiska grund som samhället och statsbildningen vilar på och slutligen kollapsar statsbildningen. Se exemplet Sovjetunionen.

Så hur undviker man då maktkorruption?

Vad gäller maktkorruption mellan dömande makt och lagstiftande vore det enkelt åtgärdat med införandet av jurydomstolar. Det finns säkert problem med det också, men det vore avgjort bättre än det nuvarande helt öppet korrumperade systemet.

Vad gäller korruption mellan verkställande makt och lagstiftande är det tyvärr så att införandet av republik inte löser problemet: om det är samma politiska partier som ställer fram kandidater till riksdagen som till en tänkt presidentpost (där presidenten sedan utser regeringens medlemmar, som statsministern gör i dag), har man ändock kvar lojalitetskonflikten hos de riksdagsledamöter som är medlemmar i samma parti som vinner presidentvalet. De blir representanter, de facto, inte för väljarna, folket, utan för presidenten och regeringen.

Monarki betyder inte att monarken stiftar lagen -- det vore despoti, och var det statsskick som Gustav Vasa införde, med sig själv som kung "av Guds nåde", dvs han påstod sig, i luthersk anda, ha sitt mandat av Gud. I en monarki är även monarken underställd lagen och monarkens enda uppgift är att verkställa lagen. Demokrati är inte något som berör hur den verkställande makten utses. Med demokrati avses endast ett statsskick där folket stiftar lagen, till skillnad från någon annan entitet -- i en representativ demokrati genom att man utser representanter.

Om det är rättstat och demokrati vi vill värna om, så är monarki, en verklig sådan där (och nu får repubikanerna blodstörtning) kungen utser regeringen, inte något som står i konflikt med demokrati. Tvärtom skulle riksdagsledamöterna därmed vara en smula hälsosamt misstänksamma mot regeringspropositioner när de inte har någon lojalitetskonflikt mot monarken. Detta i synnerhet om monarkin går i arv, vilket den inte gjorde i tidig medeltid då monarkin i Sverige var ett valkungadöme.

Det som är speciellt med kungahuset är att det aldri har och aldrig kan, befläcka sig med partipolitik. Kungen kan aldrig få inflytande över vilka kandidater som hamnar på valbar plats på valsedlarna, vilket i praktiken ledande personer i de politiska partiernas hierarki har.

Regeringen borde inte ha varken rätt att komma med propositioner eller yttra sig eller ens visa sig i riksdagshuset. I dag sitter rent av såväl statsministern och en hel del statsråd även i riksdagen. Där sitter de verkligen på öppna stolar. Maktkorruption inför öppen ridå.