Tomma tunnor skramlar mest

Kan alltså inte ens stava till ordet...

För att rekapitulera:

En dag sitter man på redaktionen till Jyllands-Posten och är lite bekymrade över vad man uppfattar som en groende självcensur rörande islam(ister) i dansk media. För att bryta detta ber man ett antal tidningstecknare gör teckningar av islams grundare, profeten själv. Bara tolv tecknare antar utmaningen.

Då tar det hus i helvete. Förutom att detta bekräftar att det förkommer självcensur, bekräftar det på ett sublimt sätt den bild man ger av islam -- eller kanske den bild islamisterna givit av islam -- i västvärlden: vrålande hatande vettvillingar alltid på humör att spränga sig själva i luften. Bilden är antagligen falsk. Men tomma tunnor skramlar mest. Det är de vrålande hatande vettvillingarna, de som är beredda att spränga sig själva i luften, som gör sig hörda. De saktmodiga är så i tysthet. Det ligger väl i sakens natur.

Sedan följer en märklig utveckling där man drar in såväl ambassader som internationella företag i käbblet. Nog för att man kan förstå att man i länder där man aldrig hört talas om sällsamheter som "pressfrihet" och "yttrandefrihet" inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att det som en tidning skriver inte har ett färn att göra med den stat där tidningen verkar -- en konsekvens och syfte med just pressfrihet. Men nog borde även de mest inkrökta individer kunna förstå att t.ex. mejeriföretaget Arla inte har tryckt nidbilder av profeten på mjölkpaketen, varken i Danmark eller i Saudi-Arabien. Det skulle man inte sälja ost på.

Det är nog så att det finns de, såväl i väst som i orienten, som vill ha konflikter och som därför väljer att inte förstå elementan av yttrandrefriheten. Att sedan en del individer begagnar sig av yttranfriheten för att protestera mot just yttrandrefriheten gör det hela mer än bara en smula surrealistiskt:


Nu kunde undertecknad, genom urvalet av bilder, anklagas för att bidra till att sprida en viss bild av islam(ister) -- och nödgas nog erkänna sig lite skyldig också. Problemet är väl att alla de som inte eldat upp ambassader eller skränat och vrålat och aldrig ens övervägt att spränga sig i luften, inte blir motiv för världspressens fotografer. När man läser att hundra tusen personer skränat på gatorna i Beirut och futtat eld på konsulatet, bör man ha i åtanke att staden hyser ungefär 1,2 miljoner invånare. De förkrossande majoriteten stannade alltså den dagen hemma och skötte sitt i all fredlighet.