Matriarkatet

Politisk makt betyder i sin konkreta mening makt över lagstiftningen; privilegiet att stadfästa vilka handlingar som är förbjudna, vilket statsmakten har som sin uppgift att förhindra: beivra brott, som man säger.

Om man intresserar sig för frågan vem eller vilka grupper som har politisk makt över andra, så är brottsstatistiken den lämpliga källan. Grupper med politisk makt kriminaliserar helt enkelt de som har svagare eller ingen politisk makt.

Om man vill studera politisk makt enbart i termer av kön, ger brottsstatistisken en tydlig bild av maktfördelningen: av de som döms för brott är det påtagligt att den överväldigande majoriteten är män. Tydligen har män kriminaliserats.

Det förefaller långsökt att män liksom skulle ha kriminaliserat sig själva som i något slags utslag av masochism.

När det nu var enbart i termer av kön vi skulle analysera makt, vilket är så populärt i dessa tider, kan man av detta bara dra slutsatsen att den politiska makten ligger hos det andra könet. (Jag gör här den i mitt tycke befogade förenklingen att anta att det existerar exakt två kön. Transsexuella är en så liten grupp att deras inverkan på brottsstatistiken inte kunde betraktas som en säker uppgift.) Män är politiskt underställda kvinnor, inte tvärtom, det är vad kriminalstatistiken visar.

När man begrundar detta måste man ha klart för sig att man är uppfostrad i en viss kultur. Vi bär på tabun som vi fått i oss sedan barnsben. Det är inte lätt att frigöra sig från det; det gäller mig också. Så stark kan denna prägling vara att det kan kännas som otänkbart att ifrågasätta bevekelsegrunderna för -- inte bara lagen -- utan också dess fundamentala begrepp: rätt och fel, gott och ont. Det är svårt att vara så objektiv att man ställer sig utanför den kultur man är del av och kommer ur. Det måste man nämligen göra för att kunna betrakta den. Kan man inte göra det så är risken uppenbar att man bara blir en agent för den redan etablerade maktstrukturen: säger "rätt och fel" så som man uppfostrats att säga. Män som valda representanter eller opinionsbildare inom politiken kan mycket väl agera som agenter för det matriarkat som lärt upp dem.

Här måste det påpekas att handlingar som idag är kriminaliserade inte alltid har varit det. Vi har inte fått lagen av Gud eller Fan, inte heller uppstod den i Big Bang. Vi har stiftat den själva. Lagen är bara en formulering av rättsuppfattningen, vilken i sin tur har sitt ursprung i uppfostran. Man får inte slå folk på käften t.ex. Det kallas misshandel och kan ge fängelse. Våld har kriminaliserats, förutom när det sker i stor skala: krig. Men en gång i tiden var det vi idag skulle kalla misshandel och dråp själva grunden för rättsskipningen. Tvister kunde lösas genom tvekamp. Man slogs om saken, helt enkelt. När den ene av de två kontrahenterna är död, är också konflikten dem emellan borta. Så tillvida fungerar faktiskt våld som en konfliktslösningsmetod -- oavsett vad man har uppfostrats till att anse om det.

Men än idag är det som om det inte är riktigt fel -- ehuru olagligt -- att "slåss om saken". Många som åker i finkan för misshandel har rykt ihop med någon antagonist på fyllan. Egentligen var de överens om att de ville slåss. Det är som att lagen inte riktigt speglar rättsuppfattningen här. Det har hänt på senare år att s.k. fotbollshuliganer har haft närmast ceremoniella slagsmål mellan två huligangäng. Precis som man gör inom vissa stammar på Nya Guinea, har de stämt möte på någon plats och pucklat på varandra av hjärtans lust. Där känns det som en smula obefogat att söka efter brottsoffer, men ändå är det vad polisen är av lagen nödd och tvungen att göra. Däremot ser man mellan fingrarna när samma sak sker i en boxningsring, på en brottningsmatta, i en dojo eller till och med i en hockeyrink (där slagsmål egentligen inte alls hör till spelet.) Man får slåss, men bara på lek.

Att våld som konfliktlösningsmetod har kriminaliserats har kanske med fysiska skillnader mellan könen att göra. Att psyka varandra i dåliga parförhållanden saknar däremot brottsrubricering i lagen, även som sådant kan vara minst lika smärtsamt som en smäll på käften. Våld som konfliktlösningsmetod skulle hota matriarkatets ställning, därför har det kriminaliserats.

Det kan som en parentes sägas att denna skiftning i uppfattning om rätt och fel tycks ha skett i samband med kristendomens intåg. Där har "vända andra kinden till" ställts upp som främsta dygden. Kristendomen är matriarkal. (Därmed är det fullkomligt befogat med kvinnliga präster. Snarare borde man ifrågasätta om män verkligen skall vara det.)

För att indoktrineringen skall vara effektiv, måste den börja redan i unga år. Förr var det mannen som skickades ut från hemmet på arbete (eller jakt) så att barnen kunde indoktrineras ostört hemma. Numera har det institutionaliserats: barn skall uppfostras till lydnad under matriarkatet på förskolor där bara kvinnor får verka. Män som har mage att blir förskollärare misstänkliggörs som potentiella pedofiler. (Generalisering från det exceptionella; ett felslut.) Vid skilsmässa är det kutym att barnen följer med modern, medan mannen får ett inbetalningskort och en kort visit av sina barn var fjortonde dag. (I praktisk mening har han därmed inte längre några barn.)

De män som på senare tid börjat kalla sig "feminister" gör så för att de tror att de skall få knulla. Taktiken är lika billig som effektiv: svartmåla alla konkurrerande hannar som läskiga våldtäktsmän, hustrumisshandlare och varför inte drämma till med pedofiler också när man ändå är i stöten, medan man som kontrast framställer sig själv som en gentleman och "feminist". Dessutom är det ju smickrande för kvinnor att få höra att de är rent fysiskt ofelbara: att all ondska är koncentrerad i Y-kromosomen, en ny variant på rasism.

Men de kvinnor som kallar sig feminister är även de bara ute efter att knulla. Antingen är de lesbiska och vill skrämma bort andra honor från de hannarna de konkurrerar med eller så vill de trycka ned sexualdriften hos de honor som konkurrerar med dem om hannarna. Rent konkret brukar nämligen feministhonor slå ned särskilt hårt på fenomén som (kvinnlig) promiskuitet och (kvinnlig) prostitution. Fina flickor blir inte kåta -- fy! fy! Fina flickor lyder mamma matriark och håller på sig.

Överhuvudtaget bär sexualtabun matriarkatets hallstämpel:

• Promiskuitet. Kvinnlig promiskuitet är fy och skäms, medan manlig dito närmast har ett romantiskt skimmer kring sig. Don Juan är hjälte medan Donna Juanita är en hora. Men en promiskuös kvinna är inte ett problem för män. Inte för flertalet. Hon är bara ett problem för en enda man: den som vill leva med henne. För övriga män är hon snarare högst välkommen. Samma gäller förstås för manlig lösaktighet visavi kvinnor. Den är ett problem för män, inte för kvinnor. Men det är den kvinnliga promiskuiteten som är tabu, inte den manliga. Således är det matriarkatet som satt dagordningen när det gäller tabun om promiskuitet.
  
• Homosexualitet. Här är det bögarna som blir bespottade. Men manlig homosexualitet är, som jag nämnde i föregående inlägg, inte ett problem för heterosexuella män. Kvinnlig homosexualitet rycker man på axlarna åt. Den hotar inte matriarkatet.

Men allt detta under förutsättningen att man analyserar makt enbart i termer av kön. Kanske det helt enkelt inte är ett relevant sätt att se på människor; stirra sig blind på skrevet. Hur som helst har den som pratar om "patriarkala maktstrukturer" inte torrt på fötterna. I brist på substansiella bevis framför man t.ex. löneskillnader, vilka om man jämför lön för samma arbete inte är signifikant stora. I stället jämför man helt olika yrken. Men detta är hur som helst inget mått på makt, varken politisk eller annan. Det är inte särskilt intressant i en maktanalys att få veta vem som arbetar ihop pengarna -- det är inte särskilt kul att arbeta. Mer intressant vore det att få veta för vems räkning pengarna konsumeras.