När marxism-leninismen tillämpades som militär taktik

Ur Taktikens utveckling i Sovjetarmén under stora fosterländska kriget 1941--1945, (1960, Frunze-akademin), Första delen, Anfallstaktikens utveckling, s.158:

Stridserfarenheterna från krigets första skede visade det olämpliga i våra förkrigsreglementens bestämmelser om chefens plats vid de lägre skytteförbanden. Enligt dessa reglementen skulle pluton-, kompani- och bataljonschefer under strid befinna sig framför sina förband. Som resultat härav fick trupperna stora förluster inom officerskåren, vilket desorienterade ledningen. I infanteriregementena i främsta echelongen av 61. armén Västfrpnten, vilken anföll i kraftansamlingsriktningen under Bolchovoperationen, försattes redan under stridens första dag 80% av pluton-, kompani- och bataljonscheferna ur strid. Detta ledde till oordning i stridsgrupperingarna och förlust av ledningen och var en av huvudorsakerna till en olycklig utgång av operationen i dess helhet.

(fet stil satt av mig)

Hur kunde de hitta på något så vansinnigt, undrar man.

Att det är bra att cheferna befinner sig i stridslinjen så de har överblick över läget är väl förnuftigt, men framför?

Föreställ er hur detta anfall såg ut. (Under VK2 använde man den gamla linjestriden.)

Längst fram springen bataljonschefen. Strax bakom honom hans underställda kompanichefer åtföljda av respektive plutonschefer och gruppcheferna. Längst bak ränner de meniga och skjuter. Hela den militära ledningen inom brigaden, förutom själva brigadstaben, befinner sig i det värsta kulregnet i ingenmansland. De kan inte upprätthålla samband med vare sin trupp, sina kollegor på närliggande förband eller brigadstaben. De har fullt upp att försöka hålla sig vid liv i korselden från fiendens och sina egna truppers eld. Åtta av tio stupar eller såras på en enda dag och hela organisationen faller samman. Fullständigt kaos. Långt bakom sitter brigadstaben och teoretiserar över kartorna utan någon som helst verklig information om läget.

Förklaringen finner man i marxist-leninistisk teori (alltså den officiella benämningen på den statsbärande ideologin i Sovjetunionen.) Enligt denna skulle revolutionen ledas av "en politisk elit" som skulle agera som både ledare och förebilder. De skulle vara föregångsmän och här tydligen vara det rent bokstavligt.

Under den ryska revolutionen försvann (mördades, flydde utomlands) nästan alla tsarryska officerare (förutom enstaka som deltog i den själva) och man byggde upp en armé från grunden. Senare under Stalins terror avrättades tiotusentals höga officerare. Den sovjetiska armén och dess reglemente byggdes upp av folk utan militär skolning eller dito kunskaper. I stället tillämpade man den politiska ideologin högst praktiskt inom stridskrafterna. Cheferna längst fram under anfall, som förebilder. Och det fungerade inte, naturligtvis.

Vi läser vidare:

Dylika förfaringssätt avlägsnades först hösten 1942. Enligt det nya fältreglemente för infanteriet, som då utgavs, bestämdes nämligen, att gruppchefen skulle befinna sig inom sin grupps skyttelinje men pluton-, kompani- och bataljonscheferna bakom sina underavdelningar på sådan plats, att de under striden kunde iakttaga såväl sina egna förband som sidoförbandens flanker samt fienden.

Hösten 1942 vände man alltså på kuttingen. Kulmen kom vid slaget om Stalingrad samma höst, där nyinkallade otränade bondpojkar skickades -- varannan obeväpnad -- mot de inringade tyskarna medan de sovjetiska officerarna väntade bakom dem för att skjuta de som flydde. Vart de än sprang blev de nedmejade. Den marxist-leninistiska doktrinen hade -- för att begagna hegeliansk/marxistiskt vokabulär -- slagit över i sin antites.

De kunde ha hoppat över allt det där om de bemödat sig att ta till sig redan etablerade kunskaper, men jakobinernas lärjungar måste naturligtvis experimentera vilt, även när det sker med människoliv som insats. Att det stupade så många ryska soldater under andra världskriget måste nog främst skyllas på sovjetledningens inkompetens.

Inte heller tillämpad på det militära området tål alltså socialismen den första kontakten med verkligheten.