Yttrandefrihet och ryggrad

Det är inte utan att historien upprepar sig. Yttrandrefriheten utmanas emellanåt av auktoriteter, ofta medelst den skränande tanklösa pöbel som är de verkligt stora psykopaternas främsta redskap, vare sig de heter Moses, Mohammed, Torquemada, Robespierre, Hitler, Stalin eller bin Laden.

Låt oss dra oss till minnes något som utspelade sig för 72 år sedan.

I Tyskland hade ett nytt politisk parti vunnit en jordsskredsseger i valet, men en viss svensk chefredaktör (och teolog, av Kierkegaards skola) vid namn Torgny Segerstedt skrev något i Göteborgs handels- och sjöfartstidning (GHT) som fick själva riksministern i den nya tyska regeringen att skicka ett upprört telegram till tidningen där han for ut i hotelser. Segerstedt var dock inte en man som kunde skyllas för att vara undfallande, det hade han redan visat i sina akademiska dispyter.

Segerstedt gav genast svar på tal och där startade hans personliga krig mot nationalsocialismen, sex år innan bomberna började falla över Warsawa. Det hela är så historiskt att jag tycker det är lämpligt att återge det in extensio här nedan, snarare än att klippa ut enstaka citat som det numera välkända "Herr Hitler är en förolämpning".

Segerstedt fick det inte lätt. Han fick ta mycket skit för sina skriverier, särskilt i början av kriget då Tyskland såg ut att vara oövervinnligt. Fega och ryggradslösa -- eller opportunistiska -- människor försökte satsa på rätt häst.

GHT utsattes för en annonsbojkott iscensatt av prominenta företagare i Göteborg. Segerstedt skadade handelsförbindelserna, se, med det land som ockuperat grannländerna. När tidningen blev föremål också för en bojkott i form av leveransvägran av kol, ingrep dock ett brittiskt företag som i sin göteborgsfilial hade ett kollager de inte hade bruk för. (Verksamheten på göteborgskontoret låg ändå nere på grund av kriget.) Segerstedt mordhotades åtskilliga gånger, ofta per telefon. Han svarade alltid på samma sätt: "Jag sitter i trädgården. Kom hit så bjuder jag på en grogg." De kom aldrig. Torgny Segerstedt dog av naturliga orsaker (sviterna efter ett slaganfall) på påskafton 1945.

I onådens år 2006 ser vi nu en tidning, Jyllands-Posten, som tar sig fräckheten att ta sitt publicistiska uppdrag på fullaste allvar. Den varan ser vi inte mycket av i Sverige, där obehagligt stora delar av journalistkåren framstår i bästa fall som professionella skvallerkärringar, i värsta fall som propagandister för regeringen och Partiet. Det som för övrigt gjorde JP till Danmarks största dagstidning för några år sedan var att man tvärtemot konkurrenterna satsade på kvalitet: bra journalistik och publicistiskt allvar. Man behandlade inte läsarna som imbecilla underhållningssubjekt som lämpligen sondmatas med vulgärt skvaller om "kändisar" och det gav resultat även ekonomiskt; ett gott betyg åt dess läsare.

Tidningen och dess medarbetare utsätts nu för hotelser för att inte ha tillämpat självcensur. Politikerna är tvehågsna, till och med i Danmark som, får vi påminna om, har deltagit militärt mot just de islamister vars dogmatiska uttolkningar av islam tydligen inte är förenligt med det som betraktas som heligt i väst sedan upplysningstiden på 1700-talet: yttrandefriheten. Det är billigt och lätt att prisa yttrandefrihet när den inte är utmanad. Styrkan i ryggen visar sig först när den belastas.


Ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, anno 1933:

I DAG

Den 3 februari 1933


En av Blix politiska karikatyrer visade Mussolini med
en mer än vanligt bister uppsyn. Den förtörnade mannen
yttrade: »Den där Hitler är en förolämpning.»

Man kunde förstå och känna med den italienske diktatorn.
Att ha stått modell till hr Adolf Hitler kan inte vara någon reklam för honom. Men det är icke utan att vi litet var nu ha skäl att taga Mussolinis ord i vår mun.

»Den där Hitler är en förolämpning.»

Det är faktiskt en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber. Det är en sak som icke angår endast tyskar. Tyskland är ingen från samfärdsel med den övriga världen avskild liten ö ute i oceanen. Det ligger mitt i Europa. Det har livliga förbindelser med alla andra stater. Och, nu skola vi alla tvingas att sysselsätta våra tankar med vad hr Adolf Hitler hittar på. En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så.

Före kriget nödgades hela världspressen ägna uppmärksamhet åt kejsar Wilhelms skrävel. Men han var då åtminstone kejsare, och om han än pratade mycken gallimatias, så var det schwung över hans stolligheter. Han var dessutom kejsare av födsel och ohejdad vana. Tyska folket var jämförelsevis oskyldigt till den galjonsbild, med vilken det seglade ned för händelseströmmen. Hade han kunnat hålla munnen eller åtminstone dämpa ned sina lystringssignaler, kunde mycket ha varit annorlunda i världen, i all synnerhet för honom själv.

Kejsar Wilhelm fick man fördraga en rätt lång tid. Till sist fick han dock dela Jonas lott att hivas överbord för att skeppet skulle kunna räddas. Nu sitter han under sin kurbits och har det fredligt nog. Hitler har det tyska folket själv förskyllt. Miljoner ha givit honom sina röster.

Han var den Moses, som skulle föra skarorna in i det tredje riket. Det skulle gå bums. Nu begär han fyra år för att hinna traska genom öknen. Och det enda hans val till rikskansler garanterar är slagsmål och blodutgjutelse.

Och den karlen skall nu världspressen nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på, är en dag för mycket. Världspressen återspeglar i detta stycke endast världspolitiken. Lika litet som den kunde bortse från att Wilhelm II var tysk kejsare, kan den ignorera det faktum att Adolf Hitler är tysk rikskansler.

Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.

RIKSMINISTER GÖRING PROTESTERAR
MOT H.T.


Den 8 februari 1933


Handelstidningen har mottagit nedanstående, avsänt som
statstelegram från Berlin i går afton:

Ich protestiere aufs schärfste gegen die in Ihrer Zeitung
vom Freitag den dritten Februar in der Rubrik I Dag abgedruckten Äusserungen über den deutschen eichskansler.
Als aufrichtiger Freund des schwedischen Volkes sehe ich in
solchen schmutzigen Auslassungen eine schwere Gefahr für die verwandtschaftlichen und herzlichen Beziehungen beider
Völker. Bevor weitere Schritte eingeleitet werden, bitte ich
um Mitteilung, ob Ihre Leitung in Zukunft gegen solche Äusserungen Ihrerseits einschreiten wird.


Göring.

Reichsminister.

I översättning:



Jag protesterar på det skarpaste mot de i Eder tidning av fredagen den tredje februari under rubriken I dag publicerade uttalandena om den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.

Göring.

Riksminister.


Vi hänvisa till ledare i dagens tidning.

KOMIK OCH ALLVAR


Den 8 februari 1933


På annat ställe i dagens tidning läses ett av den tyske riksminister Göring till denna tidning ställt telegram. Vi ha varit mycket tveksamma, huruvida här förelåge ett grovt skämt eller om akstycket finge betraktas som autentiskt. Förfrågningar på telegrafverket ha mötts med försäkringar, att några tvivel på dess äkthet icke äro befogade. Förfrågningar i Berlin ha givit samma resultat.

Den som läser aktstycket ifråga förstår utan vidare, att tvivel kunna uppstå beträffande dess äkthet. Vi ha visserligen icke hyst några överdrivna föreställningar om den nuvarande tyska regeringens omdömesförmåga, men den sinnesförfattning, varom detta telegram vittnar, hade vi dock icke tilltrott någon dess ledamot.

Herr riksminister Göring behagar beteckna sig som en det svenska folkets uppriktiga vän. Det finns nog vissa kretsar i Sverige, som godtaga denna vänskapsbetygelse. Den alldeles övervägande delen av svenska folket betackar sig däremot för hr Görings vänskap. Den har sympati för det tyska folket, men icke för den riktning som nu är i färd med att störta detta tyska folk i nya olyckor. Denna tidning har under hela, den prövningens tid, som Tyskland efter Versaillesfreden fått genomlida, så långt dess krafter räckt och dess ord nått, förfäktat den åsikten, att den statskonst som de segrande makterna drevo stämplades av orättfärdighetens kortsynthet. Vi framhöllo med allt eftertryck, att den behandling Tyskland underkastades, måste framkalla en desperation vars följder voro oöverskådliga.

Att förstå uppkomsten av det ursinne, som i nationalsocialismen funnit sitt politiska uttryck, gör icke yttringarna av sagda ursinne mera tilltalande. Dess väg till
makten har gått genom barbariskt tumult, skrän, slagsmål och
dråp. Rörelsen är ett hån och en utmaning mot rätt och vett.
De som böja sig för våldet även i dess råaste former, må
hylla denna rörelse. Vi vidhålla i allo vad vi förut uttalat. Nationalsocialismens övertagande av regeringsmakten
i Tyskland är ett -- Gud må veta icke det enda -- tecken på
hur fruktansvärt den allmänna politiska nivån sjunkit i
världen. Det är förödmjukande att världsopinionen och
världspressen dag ut och dag in skall behöva syssla med en
företeelse som denna. Det är beklämmande, att det politiska
livet skall ha hemfallit åt ett slikt barbari. Vi ha spetsat
till omdömet i orden, att hr Hitler är en förolämpning. Det
är vår uppriktiga mening.

Den som har ögon till att se med, kan icke vara i tvivelsmål
om att olyckan är å färde i Tyskland. Ett av två kan inträffa. Antingen lyckas det tyska folket befria sig från de styresmän, som nu äro i färd med att strypa dess frihet, och, det kommer näppeligen att bliva en oblodig affär, eller också sättes Europas fred på spel. Ett nationalsocialistiskt Tyskland skapar ofelbart slitningar i öster och väster. Frankrike och Polen kunna icke undgå att känna en dylik regim som ett hot mot sin säkerhet. Ett inbördeskrig i Tyskland äventyrar för övrigt även det Europas fred.

Graden av den visdom, som är att förvänta från den
nuvarande tyska regeringens sida, röjes redan av det telegram, som riktats till oss. Det är som en droppe, på vilken
havets salthalt kan studeras. Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket. Det förhåller sig, Gud vare lov, icke så. Den ton hr Göring använder, är utan tvivel den för honom enda naturliga. Det är den på kaserngården rytande sergeantens. Bildade människor tala inte på det viset. De komma icke med klumpiga och dumma hotelser. Hr Göring hade kunnat avfatta sitt telegram så att tvivel uppstått om riktigheten av den karakteristik vi givit av det parti, för vilket han är en prydnad. Han var sig själv och gav svart på vitt på att vi dömt riktigt.

Vi behöva icke karakterisera ett tilltag som detta att en tysk minister ryter ock hotar som om det tillkommer honom något slags husbonderätt över svensk press. Anser han sig ha något att klaga över, får han begagna de i dylika fall mellan civiliserade stater vedertagna och till buds stående utvägarna. Med telegrafiskt gorm kommer han ingenstans. Det borde till och med han ha begripit. Att han känner sig sårad över våra uttalanden gör oss varken ångerköpta eller försagda.

»Was eben wahr ist allerorten
Das sag ich mit ungescheuten Worten.»


De vänskapliga känslor, som det svenska folket hyser för det stora tyska folket, tåla nog även påfrestningen av den förmörkelse, som nu lägrat sig över det olyckliga landet. Vi hoppas, att det utan allt för stora offer måtte kunna resa sig ur sin förnedring. Ingen lägger heller det tyska folket till last de underliga fasoner, med vilka dess tillfälliga styresmän roa världen. Vi taga icke dessa herrar på allvar. Att de utöva regeringsmakten i Tyskland, det hålla vi däremot för en utomordentligt allvarlig sak.