Det exporterade försvaret
Överbefälhavaren Håkan Syrén har skickat ut en liten skrift till all personal i försvarsmakten. Han gör så emellanåt. Det är väl både information om vilka senaste nycker som gäller bland politiker rörande försvaret och ett slags "pep talk". Den senaste heter alltså Här och nu.
En fråga han tar upp är något jag själv ställt mig (och andra, utan att få vettiga svar):
Hur försvarar man Sverige genom att skicka trupp utomlands?
Jag förstår mycket väl att "läget uti vä'la -- dä ä ente bra" (som Eddie Meduza sjöng i "Då tar jag mej en köpp").
Ett land dit det skickas svensk trupp är Liberia, ett land som kanske bekant har genomlidit ett otäckt inbördeskrig på senare år. Ja, jag skall inte frottera i alla gruvligeheter som begåtts under det kriget. Det har belysts i media.
Det är förstås trist. För liberianerna.
Men är det mitt fel? Är det mitt problem? För det är ju jag, som skattebetalare, som får bekosta det. Det låter som när Palme på sin tid skulle vurma för den ena lilla kommunistgerillan efter den andra i fjärran länder. Det hade inte ett skit med säkerhetsläget här att göra.
Vi betalar inte skatt (och gör lumpen, och har krigsplaceringar) för att försvara Liberia. Vi betalar skatt för att försvara Sverige, eller möjligen grannländer vilkas eventuella angripare kunde ha Sverige som nästa mål. Jag kanske provocerar och är mer cynisk än jag egentligen är, men skall man göra så allvarliga saker som att skicka trupper utomlands får man bannemig motivera det väl: Hur försvaras Sverige av att man skickar trupper utomlands, långt bort till andra världsdelar?
Det ger förstås erfarenheter för officerare att tjänstgöra i riktiga krigshärdar. Men man kunde säga som rotebönderna i en av Västgöta-Bengtssons historier: "Blir det inte billigare om vi skjuter knekten hemma?" Om de bara behöver träna på att bli påskjutna så kan vi ordna det på närmaste övningsfält; brassa på med ksp och granater så de får känna på hur det är att skita på sig av skräck...
ÖB har, tyvärr, inget bra svar på frågan han heller. Man får närmast intrycket att han halvhjärtat försöker sälja in politikernas ogenomtänkta försvarsbeslut till personalen. Han skriver något om "globalisering" av konflikter. Det är förstås fenomén som Al-Qaida han avser. Men man måste påpeka att något hot mot oss från det hållet inte tycks föreligga. Åtminstone gjorde inte det för några år sedan. Men sedan några år (efter USA:s invasion) har Sverige faktiskt trupp, stridande förband, i Afghanistan.
Det rör sig om Särskilda skyddsgruppen (SSG) ett jägarförband som upprättades i hemlighet under Bildt-regeringen. Jägarförbandens uppgift är (i nämnd ordning):
Det finns något som heter Svenska Afghanistankommittén, SAK. Denna var förr i tiden en icke-statlig idéell organisation. SAK grundades 1980 för att protestera mot Sovjetunionens invasion året innan och hade ett mycket gott rykte i Afghanistan genom att vara en organisation som inte kunde kopplas till någon regering och det skitiga spel som alltid pågår under täcket i den internationella diplomatin. Men för några år sedan (2002, året efter USA:s invasion) genomfördes ett slags palatskupp där UD-tjänstemän som var aktiva i föreningen installerade en toppsosse och f.d. vice statsminister som ordförande: Lena Hjelm-Wallén. Efter det får Svenska Afghanistankommittén betraktas som en institution underställd staten och Partiet. Tyvärr. Det finns en risk att SAK:s renommé i Afghanistan förbrukas, efterhand som det går upp för afghanerna (här: allsköns grupperingar som befinner sig i landet) vad som hänt, särskilt som samma människor som nu tagit kontrollen över SAK samtidigt skickar dit soldater, allierade med den nuvarande ockupationsmakten. Traditionellt sossemygel, nu på hög internationell nivå.
Detta att skicka militära förband till Afghanistan kan från vissa grupper betraktas som en aggression. Det fanns inget säkerhetshot från Al-Qaida innan, men nu är det begripligt om de betraktar Sverige som allierat med USA. (Svenska förband är till och med förlagda strax intill de amerikanska.) Man har alltså genom att engagera sig i konflikten skapat ett potentiellt säkerhetshot som inte fanns där innan. Men motivet uppges vara att undanröja säkerhetshot.
Mot den bakgrunden framstår det för övrigt som synnerligen fånigt att oroa sig för att svenska tidningar skulle gå och publicera muhammed-teckningar. Det är trots allt en viss skillnad på att media, som formellt inte är underställt staten, ritar roliga gubbar, och att staten skickar beväpnade gröna gubbar till fjärran länder på hemliga uppdrag.
Om du en dag upptäcker att du befinner dig i strid, och börjar tvivla på om vem det egentligen är som är skurken i dramat, då skall du ta fram kartan (jordgloben, om nödvändigt) och mäta upp avståndet från ditt hem till den plats där du befinner dig i strid. Ju längre hemifrån du är, desto större risk är det att det nog inte är försvar du håller på med. Det kan ha blivit så att du lurats till att delta i aggression.
I sak har jag inget problem med att talibanregimen avsattes (även om Afghanistan har en lång väg att gå till att bli en fungerande demokrati), inte ens att svenska förband deltar i operationen, men det är inte grammatiskt korrekt att kalla ett exporterat försvar för "försvar", åtminstone inte ett svenskt sådant. Och man skall inte vara så tvärsäker på att det förbättrar säkerhetsläget här.
En fråga han tar upp är något jag själv ställt mig (och andra, utan att få vettiga svar):
Hur försvarar man Sverige genom att skicka trupp utomlands?
Jag förstår mycket väl att "läget uti vä'la -- dä ä ente bra" (som Eddie Meduza sjöng i "Då tar jag mej en köpp").
Ett land dit det skickas svensk trupp är Liberia, ett land som kanske bekant har genomlidit ett otäckt inbördeskrig på senare år. Ja, jag skall inte frottera i alla gruvligeheter som begåtts under det kriget. Det har belysts i media.
Det är förstås trist. För liberianerna.
Men är det mitt fel? Är det mitt problem? För det är ju jag, som skattebetalare, som får bekosta det. Det låter som när Palme på sin tid skulle vurma för den ena lilla kommunistgerillan efter den andra i fjärran länder. Det hade inte ett skit med säkerhetsläget här att göra.
Vi betalar inte skatt (och gör lumpen, och har krigsplaceringar) för att försvara Liberia. Vi betalar skatt för att försvara Sverige, eller möjligen grannländer vilkas eventuella angripare kunde ha Sverige som nästa mål. Jag kanske provocerar och är mer cynisk än jag egentligen är, men skall man göra så allvarliga saker som att skicka trupper utomlands får man bannemig motivera det väl: Hur försvaras Sverige av att man skickar trupper utomlands, långt bort till andra världsdelar?
Det ger förstås erfarenheter för officerare att tjänstgöra i riktiga krigshärdar. Men man kunde säga som rotebönderna i en av Västgöta-Bengtssons historier: "Blir det inte billigare om vi skjuter knekten hemma?" Om de bara behöver träna på att bli påskjutna så kan vi ordna det på närmaste övningsfält; brassa på med ksp och granater så de får känna på hur det är att skita på sig av skräck...
ÖB har, tyvärr, inget bra svar på frågan han heller. Man får närmast intrycket att han halvhjärtat försöker sälja in politikernas ogenomtänkta försvarsbeslut till personalen. Han skriver något om "globalisering" av konflikter. Det är förstås fenomén som Al-Qaida han avser. Men man måste påpeka att något hot mot oss från det hållet inte tycks föreligga. Åtminstone gjorde inte det för några år sedan. Men sedan några år (efter USA:s invasion) har Sverige faktiskt trupp, stridande förband, i Afghanistan.
Det rör sig om Särskilda skyddsgruppen (SSG) ett jägarförband som upprättades i hemlighet under Bildt-regeringen. Jägarförbandens uppgift är (i nämnd ordning):
- Spaning
- Eldledning
- Sabotage/psykologisk krigföring
Det finns något som heter Svenska Afghanistankommittén, SAK. Denna var förr i tiden en icke-statlig idéell organisation. SAK grundades 1980 för att protestera mot Sovjetunionens invasion året innan och hade ett mycket gott rykte i Afghanistan genom att vara en organisation som inte kunde kopplas till någon regering och det skitiga spel som alltid pågår under täcket i den internationella diplomatin. Men för några år sedan (2002, året efter USA:s invasion) genomfördes ett slags palatskupp där UD-tjänstemän som var aktiva i föreningen installerade en toppsosse och f.d. vice statsminister som ordförande: Lena Hjelm-Wallén. Efter det får Svenska Afghanistankommittén betraktas som en institution underställd staten och Partiet. Tyvärr. Det finns en risk att SAK:s renommé i Afghanistan förbrukas, efterhand som det går upp för afghanerna (här: allsköns grupperingar som befinner sig i landet) vad som hänt, särskilt som samma människor som nu tagit kontrollen över SAK samtidigt skickar dit soldater, allierade med den nuvarande ockupationsmakten. Traditionellt sossemygel, nu på hög internationell nivå.
Detta att skicka militära förband till Afghanistan kan från vissa grupper betraktas som en aggression. Det fanns inget säkerhetshot från Al-Qaida innan, men nu är det begripligt om de betraktar Sverige som allierat med USA. (Svenska förband är till och med förlagda strax intill de amerikanska.) Man har alltså genom att engagera sig i konflikten skapat ett potentiellt säkerhetshot som inte fanns där innan. Men motivet uppges vara att undanröja säkerhetshot.
Mot den bakgrunden framstår det för övrigt som synnerligen fånigt att oroa sig för att svenska tidningar skulle gå och publicera muhammed-teckningar. Det är trots allt en viss skillnad på att media, som formellt inte är underställt staten, ritar roliga gubbar, och att staten skickar beväpnade gröna gubbar till fjärran länder på hemliga uppdrag.
Om du en dag upptäcker att du befinner dig i strid, och börjar tvivla på om vem det egentligen är som är skurken i dramat, då skall du ta fram kartan (jordgloben, om nödvändigt) och mäta upp avståndet från ditt hem till den plats där du befinner dig i strid. Ju längre hemifrån du är, desto större risk är det att det nog inte är försvar du håller på med. Det kan ha blivit så att du lurats till att delta i aggression.
I sak har jag inget problem med att talibanregimen avsattes (även om Afghanistan har en lång väg att gå till att bli en fungerande demokrati), inte ens att svenska förband deltar i operationen, men det är inte grammatiskt korrekt att kalla ett exporterat försvar för "försvar", åtminstone inte ett svenskt sådant. Och man skall inte vara så tvärsäker på att det förbättrar säkerhetsläget här.
posted by Joacim Persson at onsdag, mars 01, 2006
2 Kommentarer:
Intressant. Välskrivet. Säkerheten kanske inte alltid är det första man skall tänka på. Kanske solidaritet och en vilja att hjälpa andra, rent självuppoffrande är motiv som fungerar med?
Dra in arvodet för utlandsstyrkesoldaterna så får du se precis hur solidariska de är...
Av de jag känner som varit på utlandstjäns har inte en enda talat (privat) om att incitamentet varit "solidaritet". De har talat om den ekonomiska ersättningen. Dessutom är det inom gruppen soldater med utlandstjänst en fråga om status.
"Solidaritet" i en väpnad konflikt betyder att man tar ställning för endera sidan. För att förutsättningslöst kunna välja endera sida förutsätter att den enskilde soldaten är väl insatt i vad konflikten handlar om; kultur, historia, politiska meningsskiljaktigheter osv. Men soldaterna i EU:s instatsstyrkor kan skickas iväg precis var som helst i världen. De har inte ens möjlighet att välja sida och har heller ingen möjlighet att sätta sig in i situationen.
Om soldaten inte är övertygad om att det han gör är rätt, finns det en risk att han finner sig ha hamnat hos "the bad guys" och där dör stridsviljan och stridsmoralen, vilket i sin tur äventyrar säkerheten för så väl honom själv som hans stridskamrater. Eller så -- och det är det troligaste -- väljer han helt enkelt sida med sina personliga stridskamrater och då kan han begå precis vilka illdåd som helst.
Skicka en kommentar
<< Hem