För 570 år sedan

Frihet är det bästa ting,
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vill du vara dig själver huld,
du älska frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Så börjar biskop Tomas frihetssång, från år 1439. Det som kan ha inspirerat biskopen till denna sång, kan ha varit händelserna några år tidigare, då ett uppror restes i landet: Engelbrektupproret 1434. Förvisso hade biskopen blivit lite gramse på Engelbrekt Engelbrektsson, när denne hade länsat biskopens förråd på fläsk för att utspisa upprorsmännen med. Senare måtte han dock ha kommit över saken. Det var ju en handling i nöd.

Det var, säger historikerna, denna dags datum den 4 maj, år 1436 som Engelbrekt Engelbrektsson mördades på en holme i Hjälmaren. Om mordet var politiskt motiverat eller om det var en personlig sak mellan Engelbrekt och hans mördare tvistar de lärde om.

Det som föranledde detta uppror var dels fogdeväldet -- där unionskonungen Erik av Pommern lät tillsätta alla ämbeten (fogdeämbeten i synnerhet) runtom i landet med sina egna gubbar, företrädesvis danska och tyska adelsmän. Dels retade detta upp den svenska adeln som därigenom avskurdes från inkomster, dels var danska och tyska adelsmän vana vid att ha livegna bönder som de kunde behandla som de behagade.

Men en annan sak som starkt bidrog till att upproret väcktes var skattetrycket. Erik av Pommern hade trasslat in sig i krig med Hansan, den medeltida handelsorganisationen, och detta krig kostade en vacker slant att föra. Skattetrycket år 1434 uppgick till outhärdliga 30% och det var förstås då som nu allmogen som beskattades och det skedde inte med silkesvantarna på om man säger så, på 1400-talet. Dessutom skadades naturligtvis handelsförbindelserna när landet lades i fejd med den närmaste handelspartnern, till irritation för städernas handelsmän samt den framväxande gruv- och järnindustrin.

Därmed hade Erik av Pommern lyckats reta upp såväl herremän, bönder och borgare på en gång. Ingen tyckte om kung Erik. Att döma av biskop Tomas hade kungen inte ens stöd bland prästerskapet.

Men ändå var det varken att upplösa unionen eller avsätta kungen som initialt var målet för upproret. Engelbrekt reste under åren före upproret två gånger till kungen för att klaga på en särskilt hänsynslös fogde, den ökände danske fogden i Västerås, Jens Erikssøn, men kungen gjorde inget åt saken. Därmed återstod till slut inget annat för allmogen än att saken i egna händer.

Engelbrekt var en sin tids entrepenör och företagare. Han var s.k. bergsman, dvs han drev gruva och järnbruk. Själv var han skattebefriad, s.k. bergsfrälse. Men ingen vid den tiden kunde vara ovetande om hur de danska och tyska fogdarna gick fram mot befolkningen.

Det som stod på spel var friheten: Eriks fogdar var på väg att införa samma livegenskap man hade i Tyskland och Danmark. Hans krig med Hansan var ett krig mot den fria handeln.

älska frihet mer än guld

Det finns en besynnerlig missuppfattning bland socialister om vad som är kärnan i liberalism. (Och då menar jag inte folkpartism) I retoriken hos såväl sosseadeln som fönsterkrossarkommunisterna heter det att "nyliberalismen är till för de rika". Det är inte alls vad det handlar om, i så fall hade man inte haft det ordet. (liber=frihet) Förvisso är skattetryck ett omvänt mått på frihet. När man tvingas lämna över mer än hälften av vad man skapat sig till vår tids fogdar, är man mer träl än fri. Men framför allt är frihet varje människas rätt att verka för sina egna syften. Alla människor strävar inte efter rikedom. Men oavsett om man strävar efter det eller inte, kan man ha det gemensamt att man vill ställa upp sina livsmål själv. Den socialistiska välfärdsstaten, som förutsätter ett prusseluskande och överförmyndande är något helt ohyggligt då det tvingar människor in på banor de inte vill ha sina enda liv till. Livet i det förbannade folkhemmet blir därmed för de flesta människor, från vaggan till graven, något helt meningslöst. Om det inte var cykelhjälm, sex till åtta brödskivor om dagen och bostad enligt byggnormen man ville ha i sitt liv, så blev det enda livet helt förspillt. I stället blir man en docka för pampar att leka dockhus med; en träl; en leksak; ett objekt.

Ett mönster visade sig under upproret 1434--35: Borg efter borg erövrades eller brändes och det var tydligt så att adeln var de som ville inta och överta borgarna, medan bönderna försökte riva dem. De senare insåg väl att det bästa för dem inte var att det satt just svenskfödda fogdar i borgen, utan att den helst helt försvann från grannskapet. Vid ett särskilt tillfälle stod Engelbrekt och Karl Knutsson Bond vid borgporten och förhandlade om kapitulation med en borgfogde samtidigt som några bönder smög runt på baksidan och futtade eld på borgen.

Dagens borgar är inte byggda av sten och trä -- de är i stället institutioner. Myndigheter som djurskyddsmyndigheten skapas och delas ut som förläningar till dagens herremannaätter, med det enda syftet att muta till sig stöd från någon falang eller grupp. Ge dem lite makt och pengar, så är de lojala.

Men jag tror nog att det i dag, precis som på 1430-talet, är det bästa för allmogen inte att byta ut fogdarna i borgarna, utan att riva dem.

Vad det här landet behöver är en räfst och reduktion; en resolut gallring bland de myndigheter som skjutit upp som svampar ur jorden och nu är så många att inte ens den myndighet som har till uppgift att räkna dem har en exakt siffra på dess antal. Väl över 500 myndigheter är det dock. Så många borgar fanns det inte på långa vägar på 1400-talet, ens före engelbrektupproret.

De etablerade politiska partiernas främsta ambition tycks vara att erövra regeringsmakten. Jag hör dem inte säga det jag skulle vilja höra, så då får jag väl säga det själv: Jag vill beskära regeringsmakten. Jag vill inte ha in "min" fogde i borgen. Jag vill ha se den förbannade borgen jämnad med marken. De riktigt maktgalna ur politikeradeln har rent av oförskämdheten att gå till val på löftet att utöka regeringsmakten: fler och mäktigare borgar, jo för fan. Och dumhuvdena köper detta tal. Så indoktrinerade är de.

Det är skit med svenskarna. Kukarna har ramlat av dem. De har blivit livegna inte bara juridiskt utan framförallt mentalt. Det är som om själva begreppet frihet har försvunnit ur språket och begreppslådan. För 570 år sedan gjorde man för helvete väpnat uppror emot ett skattetryck på sketna 30% -- man gick man ur huse och riskerade sina liv för friheten. En frihet på 70% var inte nog. Minst 90% frihet ville man ha.

I dag är den barnsliga moralen, slavmoralen, så starkt inarbetad att man till och med ser vettvillingar som med våld, skrik och skrän går herremännens ärenden. De "revolterar" för fogdeväldets bestånd och till och med utökning. Skall man skratta eller gråta?

Här finns en stor och svår pedagogisk uppgift. Att uppfostra en hel nation av mentala sandlådebarn till vuxna människor på en gång. Hur genomför man något sådant?