Sälklubbning för dummies
Dont Panic!
(Notera de stora vänliga bokstäverna)
Skalle av grönlandssäl (Phoca groenlandica). Ögonen är stora -- en anpassning till det svaga ljuset nere i vattnet. Detta kan för obildade människor få djuret att se ut som en unge. Notera f.ö. rovdjurständerna. En vuxen grönlandssäl mäter ungefär två meter på längden och kan väga uppemot 160kg. För den blödige kan nämnas att bilden dock bara föreställer an avgjutning som kan köpas här för att t.ex. träna upp klubbsvingen på.(Notera de stora vänliga bokstäverna)
Sälklubbning är en urgammal konst. Här i landet torde säl ha varit det främsta bytet för de första människor som kom hit i slutet av senaste istiden. De är snabba i vattnet, men klumpiga och lättjagade på land.
Som vid all effektiv ihjälklubbningsteknik är kraniet det man skall sikta på. Tekniken är densamma som vid klyvande av ved, där man emellanåt måste placera hugget med millimeterprecision för att få vedklabben att spricka rätt över en eller flera kvistar i den. Fjollor som inte har egen huggkubb kanske i stället kan relatera till svingandet av en golfklubba, låt vara att rörelsen då går i ett annat plan. Även svingandet av brännbollsträn eller för de mest efterblivna: kastandet av gatstenar på poliser eller andras fönsterrutor, kan utgöra erfarenheter som underlättar för eleverna att föreställa sig ungefär hur det går till att klubba säl. Det är alltså inte särskilt svårt.
Kanadas veterinärförbund har publicerat en studie av säljaktsmetoder och deras effektivitet. (Kan läsas här i sin helhet på PubMed. Jag citerar några stycken ur den här nedan. Läs gärna hela om du har tid.)
Resultaten från studien var att man i 98,2% av de studerade fallen med säkerhet konstaterat att slagen/skotten varit direkt dödande. (Kraftiga frakturer på kraniet. Även vid säljakt med gevär siktar man helst på kraniet.) Men inte heller resterande fall skall tolkas som "inte direkt dödande eller bedövande" då hjärnan kan slås ut utan att också frakturer uppstått. Vid kraftiga stötar mot nervcentra (hjärna eller ryggmärg) uppstår något som kallas nervchock. Var och en har nog upplevt smärre sådana effekter i form av s.k. änkestöt. Men ett slag mot kraniet kan som sagt vara dödande utan att frakturer uppstår. (vävnadsskador, blödningar, svullnad...) Även skott genom bröstkorgen kan vara direkt dödande.
När man använder klubbning som jaktmetod kan det vara lämpligt att sticka djuret efter klubbningen för den händelse slaget bara var bedövande. Det är för all del gammal sed att göra så vid all slags jakt, även om jag hört en professionell älgslaktare hävda att det är helt onödigt, för att inte säga fördärvligt, med såväl stickning som urtagning ute i skogen.
Sälar, särskilt unga exemplar, har tunna skallben jämfört med landdjur av motsvarande storlek:
Forskarnas rekommendationer vid sälklubbning lyder hur som helst:
Förmodligen har den där myten uppstått av att personer utan erfarenhet alls av jakt eller slakt försöker tolka synintryck av döda sprattlande djur. Det där sprattlandet är en reflex, s.k. "dödsryckningar". Höns flaxar något förfärligt en kort stund med huvudet avhugget och då är de definitivt inte "levande" längre. Havslevande däggdjur har därtill en avsevärt större upplagring av syre i blodet och kan sprattla både vildare och längre efter döden.
Därmed, kanske man kan önska, är det färdigtramsat om säljakt. Miljöpartisanen Carl Schlyter kunde stannat hemma och googlat i fem minuter och lärt sig elementära ting, i stället för att åka ända till Blanc Sablon och huta åt invånarna att de skulle vara mindre värda än de sälar de jagar.
Pergite!
Nu vill jag se en motsvarande studie på jakt av säl när jägaren är en isbjörn eller en späckhuggare...
Som vid all effektiv ihjälklubbningsteknik är kraniet det man skall sikta på. Tekniken är densamma som vid klyvande av ved, där man emellanåt måste placera hugget med millimeterprecision för att få vedklabben att spricka rätt över en eller flera kvistar i den. Fjollor som inte har egen huggkubb kanske i stället kan relatera till svingandet av en golfklubba, låt vara att rörelsen då går i ett annat plan. Även svingandet av brännbollsträn eller för de mest efterblivna: kastandet av gatstenar på poliser eller andras fönsterrutor, kan utgöra erfarenheter som underlättar för eleverna att föreställa sig ungefär hur det går till att klubba säl. Det är alltså inte särskilt svårt.
Kanadas veterinärförbund har publicerat en studie av säljaktsmetoder och deras effektivitet. (Kan läsas här i sin helhet på PubMed. Jag citerar några stycken ur den här nedan. Läs gärna hela om du har tid.)
Resultaten från studien var att man i 98,2% av de studerade fallen med säkerhet konstaterat att slagen/skotten varit direkt dödande. (Kraftiga frakturer på kraniet. Även vid säljakt med gevär siktar man helst på kraniet.) Men inte heller resterande fall skall tolkas som "inte direkt dödande eller bedövande" då hjärnan kan slås ut utan att också frakturer uppstått. Vid kraftiga stötar mot nervcentra (hjärna eller ryggmärg) uppstår något som kallas nervchock. Var och en har nog upplevt smärre sådana effekter i form av s.k. änkestöt. Men ett slag mot kraniet kan som sagt vara dödande utan att frakturer uppstår. (vävnadsskador, blödningar, svullnad...) Även skott genom bröstkorgen kan vara direkt dödande.
När man använder klubbning som jaktmetod kan det vara lämpligt att sticka djuret efter klubbningen för den händelse slaget bara var bedövande. Det är för all del gammal sed att göra så vid all slags jakt, även om jag hört en professionell älgslaktare hävda att det är helt onödigt, för att inte säga fördärvligt, med såväl stickning som urtagning ute i skogen.
Sälar, särskilt unga exemplar, har tunna skallben jämfört med landdjur av motsvarande storlek:
The calvarium of the skull of harp seals and hooded seals, at least up to 1 y of age, is very thin as compared with that of terrestrial mammals of comparable size, such as raccoons and dogs (personal observation, Daoust). Therefore, the skulls of these seals can be crushed easily by 1 or a few blows from a hakapik, destroying both underlying cerebral hemispheres. Complete collapse of the calvarium can be verified quickly and reliably by palpation through the skin and blubber.Man behöver alltså inte ta i så man får blodflåsor i händerna. Far min berättade om hur han i unga år skulle bistå en bonde att slakta en gris, där de använde en gammaldags slaktmask som bestod av en järnstång med en pigg på som man slog på med en slägga. Han hade aldrig gjort det momentet förut och visste inte hur hårt han behövde slå, så han drämde till allt vad han orkade. Såväl slaktmask som slägghuvud begravdes i svinskallen. "Jaja. Så inihelvete behöver du inte ta i pöjk!", hade gubben sagt. Och det var på en tjock galtskalle, inte en tunn sälskalle.
Forskarnas rekommendationer vid sälklubbning lyder hur som helst:
The observers considered that, when applied properly, a 1st blow was effective in rendering the pups unconscious, but they recommended that, for additional assurance, 3 blows be given, followed by exsanguination by means of severing the brachial arteries.Eller kort sagt:
- Ta i ordentligt och sikta väl på första slaget.
- Dräm till ett par gånger extra för säkerhets skull.
- Stick djuret.
Sälarna flås levande!Med tanke på hur banalt enkelt det är att slå ihjäl sälen (se ovan) och att det rimligen måste vara enklare att flå ett dött djur än ett levande(!) och det därför ligger i säljägarens intresse att djuret är dött, kunde en åtminstone normalbegåvad person blir en liten smula skeptiskt till påståendet att sälar skulle "flås levande". (Varför i helvete skulle någon göra sig besvär att krångla till det för sig på det viset?)
Förmodligen har den där myten uppstått av att personer utan erfarenhet alls av jakt eller slakt försöker tolka synintryck av döda sprattlande djur. Det där sprattlandet är en reflex, s.k. "dödsryckningar". Höns flaxar något förfärligt en kort stund med huvudet avhugget och då är de definitivt inte "levande" längre. Havslevande däggdjur har därtill en avsevärt större upplagring av syre i blodet och kan sprattla både vildare och längre efter döden.
Fy så brutalt att klubba ihjäl sälarna. De kunde väl åtminstone skjuta dem i stället -- det är väl humanare?!I rapporten har man studerat jakt med såväl klubba eller hakepik, som med gevär (kombinerat med klubba/hakepik). Att döma av de data man presenterar är det snarare tvärtom så att klubbning är säkrare än jakt med gevär vad gäller minimerande av lidande hos bytet, vilket väl beror på att det helt enkelt är lättare att träffa perfekt med en hakepik på nära håll än med en bössa på tiotals meters avstånd. Skillnaden är dock obetydlig och jämfört med annan jakt är säljakt såväl med hakepik som gevär mer human:
The wide open nature of the habitat where the harp seal hunt occurs has made it particularly amenable to intense scrutiny. Yet, because of this wide open environment, coupled with the relatively docile behavior of the target animals, the seal hunt has the potential to be among the most humanely conducted hunts of wild animals, whether for commerce or sport. We believe that, currently, the large majority of seals taken during this hunt are killed in an acceptably humane manner.
Därmed, kanske man kan önska, är det färdigtramsat om säljakt. Miljöpartisanen Carl Schlyter kunde stannat hemma och googlat i fem minuter och lärt sig elementära ting, i stället för att åka ända till Blanc Sablon och huta åt invånarna att de skulle vara mindre värda än de sälar de jagar.
Pergite!
Nu vill jag se en motsvarande studie på jakt av säl när jägaren är en isbjörn eller en späckhuggare...
6 Kommentarer:
Hakapik* inte hakepik.
Mycker bra och viktig information! Tack. Om jag någonsin blir attakerad av en sälunge vet jag precis vad jag ska göra nu! Tack.
håller med anonym, tack
Så istället för att lämna sälarna ifred och springa därifrån tycker du att jag ska... klubba ihjäl sälungen?????????
Jag tycker ändå att alternativet, spring för livet verkar bättre =/
Tack. Nu bestämde jag mig igen för att ännu mera bojkotta alla produkter kopplade till säl.
Bara dummies går på din propaganda. Så korrekt titel då.
Skicka en kommentar
<< Hem