06 april 2006

Bli en kartellbrytare

Östgöta-Correnspondenten hade i går en artikel om en liten byggfirma som utsätts för utpressning från byggnadsarbetareförbundet.

Det finns många sådana exempel: små företag där de anställda inte vill ha något kollektivavtal, av den enkla anledningen att de inte har något behov av det. In kommer den mäktiga fackföreningen och kräver mutor. Byggnadsarbetareförbundet brukar propsa på att företaget skall teckna en "försäkring" i ett försäkringsbolag som ägs av "rörelsen". Pengarna går till sossarnas valkampanjer. I byggbranchen rör det sig om cirka 350 miljoner kronor per år i partistöd.

När man är anställd i en liten firma har man god insyn i företaget och även inflytande på ett direkt ehuru informellt sätt. Den som kallas "chef" är där någon som man jobbar ihop med personligen, fikar ihop med, umgås med, går ut på krogen och svingar en bägare med ibland. Skillnaden mellan "chefen" och de andra i firman är att "chefen" är den som personligen sitter med ansvaret gentemot firmans kunder. Som anställd är det ganska skönt att slippa det där ekonomiska och juridiska ansvaret.

"Chefen" kan inte bete sig som ett svin mot sina fåtaliga anställda och det vet han i allmänhet om. Den småföretagare som inte inser det får lära sig läxan på det hårda sättet när de anställda får nog och säger: "du kan ta din jävla firma och köra upp den i röven" och går över till konkurrenten, varvid "chefen" står där med kontrakt att uppfylla men inga anställda som gör jobbet -- konkurrenten tar över marknadsandelen.

I småföretagskulturen sprids ryktena snabbt, även bland arbetskraften. Den företagare som får sämst rykte om sig, får nöja sig med det bottenskrap av alkoholiserade, tjuvaktiga, dumma eller lata som ingen annan ville ha. Dåligt ledarskap skadar affärerna. Likså är det förödande för en knegare att bära sig åt som ett svin mot företaget; stjäla på jobbet, sjukskriva sig utan att vara sjuk osv. Ryktet går och om man överhuvudtaget får ett jobb, får man det bara hos det bottenskrap av företagare som ingen framtid har.

I storförtagskulturen är det tvärtom. På många orter i landet domineras det lokala näringslivet av ett enda stort företag, bruket. Där blir förhållandet mellan arbetsgivare och anställd både opersonligt och inte sällan feodalt. Där är det nödvändigt med en stark fackförening, framförallt för företaget. Det blir ju mycket enklare och billigare för storföretaget att lönen fastslås i kollektivavtal genom förhandlingar med den enda fackföreningen, snarare än individuella förhandlingar. De anställda "på golvet" har där heller ingen insyn alls i företagets ekonomi. Då bryr de sig heller inte. Man stämplar in, gör sitt skift och stämplar ut. Inte heller har man någon insyn i vad facket håller på med. De flesta går aldrig på några fackmöten. De är lika ointresserade av bolaget som facket och det med goda skäl. I realiteten avgörs allt över deras huvuden. Några gånger per år ser man "gubbarna i kostym" på håll -- vilket innefattar såväl fackpampar som företagsledare. De sitter nämligen i samma båt.

Det där känner alla väl till som har erfarenhet av både storföretag och småfirmor.

Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att det är bra med kollektivavtal och fackföreningar på stora företag och dåligt på små.

Men nog är det också så att storföretagarkulturen i sig är sjuk. Varje företag är internt en planekonomi. Brukssamhällena är ett slags kommunistdiktaturer där företag och fack ingått en symbios. Med MBL sitter fackpampen rent av i bolagets styrelse. Han sitter alltså på två stolar på en gång. Dessutom är det så att de riktigt sora börsnoterade företagen har facket som aktieägare. Det är bara staten som har ett större aktiekapital på börsen än LO och det är inte i småföretag LO har investerat sitt stora kapital.

I vissa fall har företagen varit helägda av LO, som t.ex. det hopplöst misskötta BPA. Där blir det mer än lovligt uppenbart att LO är ett holding- eller investmentbolag, snarare än en fackförening. Det är också förståeligt att LO, när det driver eget företag i en branch, har anledning att stävja konkurrenterna, vilket de då gör i egenskap av "fackförening" -- går ut och byter mössa, beroende på vilket teaterroll som passar bäst för de olika scenerna.

Dynamiken och livskraften finns dock i småfirmorna. När förutsättningarna förändras snabbt är de småfirmorna som anpassar sig snabbt. Stora förtetag är som stora fartyg. De behöver flera sjömil för att lägga om kursen.

Eftersom kollektivavtal är bra för fackpamparna och kollektivavtal bara är meningsfulla på storföretag, ligger det i sakens natur att fackpamparna gynnar storföretagarkulturen och trakasserar småfirmorna som de helst vill utplåna. Småfirmorna är ett hot mot pamparnas personliga ställning; status, pengar och makt.

Detta är ett problem.

Det är en instituionaliserad korruption, med pampar som på en och samma gång äger företaget som de vill framstå som representanter för de anställda på bruket. Fackpampen är en brukspatron.

Vi vet också att det inte fungerar i längden. Socialism fungerar inte, vilket ett århundrade av experimenterande med socialism i olika varianter redan har visat. Sovjetuiononen kollapsade inte av en slump eller av otur. Det kollapsade på sin egen orimlighet; utplånade sig självt. Detta öde kommer även pampstaten Sverige att gå till mötes.

Vad kan man göra då?

Jag skulle föreslå att man hjälper de småfirmor som utsätts för blockader med att bryta blockaden; bryta kartellen. Om den aktuella byggfirman utsätts för en blockad i form av t.ex. vägrade leveranser så finns det pengar att tjäna för den -- såväl entrepenörer som annars arbetslösa knegare -- som inte deltar i blockaden/kartellen. Den som på det viset bryter deras utlysta blockad, kan i sin tur hjälpas av andra som bryter den blockaden.

I förlängningen går de företag där de anställda deltar i karteller helt enkelt omkull och då får dessa själva smaka på den arbetslöshet de med sin girighet dömt andra till. Att få tag på personal till firmor som aktivt bryter kartellerna torde inte vara svårt i detta land med galloperande arbetslöshet, öppen som sopad under mattan i skenmanövrar från sosseorganet AMS. Det finns många som vill ha ett riktigt jobb; göra rätt för sig och sova gott om natten. Alla människor är inte ohederliga.

Låt oss göra så. Låt oss bli kartellbrytare; fridsamma och konstruktiva revolutionärer.

2 Kommentarer:

Blogger Fredrik Persson skrev...

Vilken enastående text! Jag måste genast länka till den från min blogg!

13 april, 2006 14:14  
Blogger Lundensis skrev...

Klockrent.

24 april, 2006 13:36  

Skicka en kommentar

<< Hem

Bli en kartellbrytare