Vuxen och barnslig "rättvisa"

Som en uppföljning på föregående inlägg, tänkte jag lägga till en sak: Rättvisebegreppet i vuxen respektive barnslig moral.

För barn i en barnaskara är "rättvisa" när alla barn behandlas lika, underförstått av föräldrar eller andra vuxna vårdnadshavare. Kanske inte lika i alla avseenden förstås. Att ge hela klassen kvarsittning för att en elev busat, eller ge födelsedagspresenter även till de som för dagen inte fyller år, skulle nog barnen spontant inte uppfatta som rättvist.

Snarare avser rättvisa i det här fallet att alla barn skall få lika mycket mat, lika stor veckopeng osv. Uttrycket "rättvis fördelning" betecknar en sådan barnslig rättvisa. Jag menar alltså inte att det skulle vara fel att barn får samma mått av gåvor från de vuxna som föder dem, men den sortens rättvisa förutsätter att det är vuxna vårdhavares behandling av barn det är frågan om. Egentligen är det en materiell jämlikhet de avser som använder uttrycket "rättvisa" i den betydelsen.

För vuxna personer är rättvisa något annat. Vuxen rättvisa avser principen att var och en själv skall ta konsekvenserna av sina gärningar. (Sina val, för att vara petig) Att behandla vuxna som barn, vore alltså högst orättvist.

Om den barnsliga moralen tillämpades i domstolarna skulle man i stället göra så att när helst det begåtts ett brott, alla delar lika och solidariskt på straffet. Det blir inte så farligt. Vi får sitta några timmar på kåken var varje år. Böterna blir bara som helt vanlig skatt. Det kunde rent av bli riktigt trevligt; man kunde fika och träffa nya människor.

Men det skulle naturligtvis inte fungera. Någon individualpreventiv verkan skulle en sådan kollektiv bestraffning inte skapa, knappast heller någon allmänpreventiv om den årliga sejouren i fängelset skulle upplevas som en trevlig sammankomst. Snarare skulle det uppmuntra även de som inte tidigare ägnat sig åt kriminalitet, att börja med det.

Med "inte fungera" ovan, menar jag att ett samhälle där man tillämpar barnslig rättvisa på vuxna människor, inte kan överleva sig självt.

Ändå är det det just det barnsliga rättvisebegreppet som är, eller åtminstone varit, vägledande i välfärdsstaten. Osäkerheten om vilket tempus som skall brukas beror på att jag inte är säker på om välflärdsstaten redan havererat eller om vi bara är mitt upp i haveriet.