Nietzsche om socialisterna

Staten när anarkisterna styr den. -- I länder där människor dresseras finns det fortfarande gott om efterblivna och slarvigt dresserade individer; För ögonblicket samlas de i de socialistiska lägren mer än någon annanstans. Skulle det en gång komma därhän att de finge hand om lagstiftningen, så kan man utgå ifrån att de skulle belägga sig själva med bojor av järn och upprätthålla en fruktansvärd disciplin: -- de vet var de har varandra! Och de kommer att böja sig för dessa lagar i medvetande om att de själva har stiftat dem, -- känslan av makt, och av just detta slags makt, är alltför fräsch och berusande för att de inte skulle uthärda allt för dess skull.

[§184, Tredje boken, Morgonrodnad, 1881 -- Friedrich Nietzsche, svensk översättning av andra upplagan från 1887, Symposion Förlag]

Hur gick det sedan? I Ryssland, Tyskland (Nazi- och Öst-), Ceaucescus Rumänien, Kuba, Maos Kina, Tjeckoslovakien, Baath-socialisterna Irak, Nordkorea, Röda Khmerernas Kambodja...? Listan kan göras lång över vad som hänt när socialister fått hand om lagstiftningen.

Det är komiskt med folk som kallar sig kommunister och inte vill kännas vid alla socialistiska fiaskon men ändock -- ! -- samtidigt sympatiserar med socialismen.

"Sovjetunionen var aldrig kommunistisk." får man höra ibland. Och det är ju sant. Det har aldrig funnits något kommunistiskt samhälle.

Men med detta digra empiriska underlag tillhanda från över ett sekel av experiment med samma utslag om och om igen, måste även en kommunist erkänna att socialism inte fungerar ens som vägen till det kommunistiska samhället. Så oavsett om man tycker att kommunism är eftersträvansvärt eller inte, måste man vara rörande överens om att socialism är skit; såvida man inte tycker om ultraauktoritära stater som upprätthåller "en fruktansvärd disciplin", förstås. Är någon socialist villig att erkänna det?