29 augusti 2005

Djurskyddsdiktaturen

(Jag misstänker att den som gör miljöpartiets websidor har allvarliga drogproblem. Vadan detta besynnerliga omladdande hela tiden? Och varför dubbla menyrader lite snett ovanpå varandra? Vad rökar de för skit -- biodynamisk bolmört?)

Trenne riksdagsledamöter, skrev häromdagen (23/8) en debattartikel i Göteborgs-Posten om minkar. Självklart är det sossar, kommunister och miljöpartister som är i farten: hennes excellens jordbruksminister Nykvist som inte sett en ko på vykort samt Domeij (mp) och Sjöstrand (v). De båda senare sitter i jordbruksutskottet.

"Slutet nära för minknäringen". Ett vallöfte till miltanta veganer, tydligen. De lovar att de skall göra en massa djurskötare arbetslösa samt utrota en djurpopulation på 1,3 miljoner djur, någon gång flera år efter valet 2006. Om de har riksdagsmajoritet då vill säga, vilket inte förefaller särskilt troligt.

Att sossen och kommunisten inte fattar ett skvatt om djur är inte mer än man kan förvänta sig av ett sådant klientel, men Åsa Domeij som är utbildad agronom och därför kunde förväntas ha något hum om såväl husdjurslärans elementa samt vara orienterad om biologi, är den som man mest bör förvänta sig inte sätta sitt namn på någon gallimatias om djur och djurhållning och därför den som får bära tyngsta ansvaret för artikeln.

Inledningsvis skriver de: "Men den har också ifrågasatt om det är berättigat att föda upp djur enbart i syfte att ta tillvara deras päls."

Vad människans syfte är att föda upp vissa djur är förstås helt oväsentligt rörande frågan hur djuren föds upp. Men nog kan man konstatera att detta att flå pälsen av djur och färdigställa kläder av den, måste i perspektivet av människans hela utvecklingshistoria och framväxandet av den mänskliga civilisationen betraktas som ett högst naturligt beteende för arten homo sapiens. Vi bär kläder. Inte helt unikt i djurvärlden men så vitt jag känner till unikt bland primaterna. Vi har alltså som ni kanske kan se på er själva ingen nämnvärd egen päls, liksom vi inte har vassa klor eller tänder att skära kött med. Hjärnan och händerna är utmärkande kroppsdelar för en människa. Med dessa organ förfärdigar människan redskap. Allt från mockasiner till rymdfärjor. Även minkpälsar. Nakna föds vi till världen och utan kläder får i gå nakna ända till graven, vilket inte tar lång tid i det här klimatet. (Heja växthuseffekten!)

Vad det nu plötsligt skulle vara för fel på kläder i allmänhet eller just kläder i detta material framgår inte av artikeln. Det förefaller inte vara något trion vill diskutera heller. De tyckte väl det var lajbans att trycka lite på tangentbordets knappar och av en slump blev det något som nästan gav sken av mening.
Sverige har i dag en tätposition som tilllämpare av god djurhållning och stark djuretik, något som vi vill värna om.
Detta förutsätter då att det överhuvudtaget förekommer någon djurhållning. Det vore ju en smula meningslöst att brösta sig över "god djurhållning" där det inte hålls några djur. Så långt kunde man tro att titeln på artikeln uttrycker ett beklagande. Slut på minknäringen -- i Sverige. Inte i Kina eller så. 1,3 miljoner färre minkar här -- 1,3 miljoner fler i Kina. Även om nettominskningen av tamminkar skulle bli de där 1,3 miljoner djuren så undrar man om de kanske tänker sig att det finns någon minkhimmel där ofödda små minksjälar sitter och är lyckliga på moln in i evigheten och att det därför skulle vara att ge dem en stor välgärning att slippa att behöva vandra i denna jämmerdal. Det är lärjungar till Schopenhauer, ser jag: "Det bästa är att inte finnas till". Så ta livet av er då. Det gjorde inte ens surkuken Schopenhauer.

Sedan kommer en märklig passus, vilken får mig att undra hur det står till med kunskaperna i husdjurslära hos agronom Domeij:
Den vilda minken är ett ensamlevande, aktivt och jagande rovdjur med stort rörelsebehov.
Man föder alltså inte upp vilda minkar. Man föder överhuvudtaget inte upp några vilda djur alls. Uppfödda djur är tamboskap, Åsa. Berättade de aldrig det på Ultuna?

Ett rovdjursrevir är exakt så stort att det optimerar djurets möjlighet till överlevnad. Är det för litet räcker inte bytesdjuren till och är det för stort så innebär det att djuret ränner omkring över stora ytor i onödan och gör slut på energi. Djuret kan alltså svälta ihjäl av såväl för litet som för stort revir. Att reviret "är för stort" kan bara bero på att det är ont om mat, att den inte befinner sig i en för arten bra biotop. I matningsdelen i tamminkarnas bolådor är finns det gott om mat. Det reviret räcker tydligen.

Minken ränner inte omkring som något slags rekreation. Det gör bara övergödda människor och deras lika övergödda sällskapshundar. (Katter däremot, är förnuftiga djur som inte spiller möda på ingenting.) Vilda minkar ränner runt som fan för att inte svälta ihjäl -- själva, eller för att deras avkomma inte skall göra det. Det är minkens "jobb" att snoka runt efter byte. Av detta kan man inte anta att djuret "har ett stort rörelsebehov", inte ens den i sammanhanget ovidkommande vilda formen. Vem fan gillar sitt jobb? Jag har då aldrig haft ett jobb som varit så fantastiskt kul att jag skulle gjort det gratis. Då hade det inte varit ett jobb, utan en hobby. Jobbar gör vi för pengar, inget annat.

Men nu gäller inte saken vilda minkar utan tamminkar. Boskap, Åsa, boskap.

Det finns bara ett par sätt att domesticera djur på (som egentligen är samma sak, men låt oss inte krångla till det just nu). Antingen har man djur som har en utpräglad flockinstinkt och försöker få djuren att acceptera människan och djuret som tillhöriga samma flock. Eller så behandlar man djuret som en unge. Det vill säga, långt efter att den vilda honan (eller hannen eller paret, beroende på vilken som står för uppfödningen. Hos mink är det honan) skulle ha stött bort ungen ("Väx upp, klipp dig och skaffa dig ett eget revir ongjävel!") fortsätter i stället människan att behandla djuret som sin unge. Man kan också kombinera de två metoderna, som för t.ex. sällskapshundar. En jakthund eller draghund är mer som en flockmedlem och sådana där små bjäbbande saker som växer ut ur armhålorna på gamla kärringar och tigger sockerbiter, är exempel på kvarstående i valpstadiet.

Den väsentliga skillnaden mellan en vild minkvalp och en farmad minkvalp är att den senare aldrig behöver bli vuxen. Människan tar över mammarollen från honan. Och ungen stannar i valpstadiet även om kroppen är vuxen. Det beteende man har att ta ställning till hos farmade minkar är alltså inte beteendet hos vuxna, vilda minkar utan möjligen hos vilda ungar. Därför är det irrelevant att jämföra storleken på tamminkarnas bolådor med reviret hos vilda vuxna djur.

Det man skall jämföra bolådan med är storleken på den vilda minkens bohåla. Hur stor den är har jag inte funnit några data på, men liksom med revirets bestäms storleken av en avvägning mellan kostnad och nytta. För små hålor fungerar inte, om ungarna plus honan inte ens får plats i dem t.ex. Alltför stora bohålor innebär en onödigt stor arbetsinsats att gräva ut dem, förutom att skyddet mot rovdjur blir sämre. Om hålan är så stor att räven kan komma in i den är ungarna snart uppätna.

I början ligger ungarna kvar i bohålan hela tiden. Allt rännande utanför den medför en risk att bli rävföda. Det är likadant som med katter. När ungarna blir lagom stora, lockar honan ut dem utanför boet. Att lämna boet för allt längre stunder är så att säga ett inlärt beteende. Det ingår i ungarnas uppfostran till vuxna individer.

Men tamminkar blir aldrig vuxna. De får stanna kvar i barnbeteendet hela livet. Ja det är förresten på samma sätt man föder upp gråsossar och veganer i städerna: de bor i små bolådor i längor, blir matade av husse och blir adrig riktigt vuxna. (Och på hösten, efter valet, kommer husse och skinnar dem.) Vuxen är man när man reder sig själv.
Trots att vi i Sverige generellt sett har ett välutvecklat djurskydd uppvisar minkar som föds upp på farm ofta onaturliga, stereotypa beteenden, som till exempel att de går i ett bestämt pendlande mönster, att de trampar av och an på stället eller att de gör cirkulerande rörelser med huvudet.

Detta är tecken på att djurskyddslagens krav då det gäller djurens möjlighet till naturligt beteende inte är uppfyllt.
Här används en fras som är hämtad från djurskyddslagens §4 -- och denna formulering tillkom 2003 och väckte en del undringar hos bl.a. veterinärförbundet som ville ha en annan formulering. Så här lyder §4:
4 § Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning. Lag (2003:1076).
Båda styckena är anmärkningsvärda.

Vad betyder "bete sig naturligt"?

Jag funderade länge på det där efter att jag läst det första gången. Det avser inte instinktiva beteenden, för då kunde man skrivit det i stället, som veterinärförbundet föreslog. Beteenden är antingen instinktiva eller inlärda. Inlärda beteenden kan vara (nästan) hur som helst, och "naturligt" kan inte avse det heller, för då uppkommer bara problem med otillfredsställa beteendebehov om man först lärt djuret att bete sig på ett visst sätt. Instinktiva beteenden kan utlösas helt spontant eller på vissa signaler (situationer, ljud, rörelser, dofter...) på något slags information från omvärlden. Inte ens instinktiva beteende måste alltså vara något som djuret har ett tvångsmässigt behov av. Om signalen som skall utlösa beteendet aldrig kommer, utlöses inte beteendet (eller behovet till beteendet) heller.

Som "naturligt" används av folk från Förbundet djurens rätt eller dess militanta grenar ser det ut att snarare ha något slags estetisk innebörd. Med naturligt förefaller de mena något tillstånd som föreligger om människan inte varit inblandad. Människor är därmed per definition onaturliga! Eller övernaturliga? Det får väl stå för dem själva då. Jag för min del tycker inte att jag och andra människor är "onaturliga" eller på något sätt "fel" eller metafysiska. Det är helt okej att vara människa och inget konstigt. Min egen definition av "naturligt" är bara ett konstaterande: allt som sker är naturligt. Något övernaturligt har jag då rakt aldrig stött på, varken spöken, änglar, äpplen som faller rakt ut i världsrymden.

I hopp om att få klarhet i detta mystiska ords sanna betydelse vände jag mig till de som rimligen bör vara de främsta experterna på lagen i frågas tolkning; den myndighet vars uppgift är att verkställa djurskyddslagen: djurskyddsmyndigheten. De kan ju inte gärna verkställa lagen om de inte vet vad den säger, tänkte jag i from förhoppning om ett snabbt och koncist svar. Det är över ett år sedan jag skrev en förfrågan nu men de är mig ännu svaret skyldiga. De vet tydligen inte, de heller.

De vet inte.

De vet inte vad den lag betyder som de skall verkställa. Mjaha. Då kan de inte gärna göra något överhuvudtaget. Om de var ärliga mot sig själva vill säga; och mot oss andra. Men om lagen inte säger något och de tillämpar den lite som de känner så blir det samma sak som att man inte har någon lag -- bara en myndighetsutövning. Det finns ett namn på det statsskick där man utövar makt utan lag: despoti. Är det där vi har hamnat alltså. Despoti.

Skribenterna skrev en sak som jag citerade ovan, om "stereotypa beteenden" hos tamminkar. Det kan diskuteras huruvuda att "gå av och an" och "gör cirkulerande rörelser med huvudet" är något att bry sig om. Så gör smådjur när de försöker bedöma avstånd till något de ser; ett byte eller ett hot osv. Jag gör så själv ibland för att få en bättre rumsuppfattning. Men det gör detsamma om det är ett tecken på att djuret mår illa eller inte. Det beroende på det som är det mest elementära av allt inom djurhållning: Djurhållning går ut på att sköta om djur i syfte att ge en avkastning. På den mest reduktionistiska nivån går djurhållning ut på exakt samma sak som växtodling och viltvård: att få celler att dela sig; att få liv att frodas. Men man kan aldrig dela veller med våld. Det enda sättet är att göra omständigheterna sådana att celler delar sig spontant: naturligt, om man så vill.

Jag har sett mer än en gång att, i synnerhet, veganer menar att det är något fel på att föda upp djur i kommersiellt syfte och att djuren skulle "lida" som en direkt följd av att syftet är just det. Men det är precis tvärtom så att det är bara när uppfödningen är kommersiell som det ligger i uppfödarens intresse att djuret mår bra. Allt annat försämrar avkastningen. Det där vet varenda lantbrukare om. Det är så självklart för dem att de kan inte ens kan sätta sig in hur i helvete dessa veganer tänker. Total kulturkrock. Om ny kunskap -- inte veganers febriga svammel -- visar att djuren kan må bättre med ändringar i djurhållningen vore ingen gladare att få veta det än uppfödarna. Alla sådana förbättringar innebär nämligen ökade intäkter. Men för det behövs ingen myndighet, bara forskning. Djurskyddslagen och djurskyddsmyndigheten kan läggas ned utan vidare spisning. De fyller ingen funktion. Åtminstone inte i en hederlig rättstat och marknadsekonomi.

När man nu läser att en utbildad agronom som Åsa Domeij skriver så där avslöjar sig en fasanfull avgrund av total okunskap om elementär biologi under hennes fötter. Hur har hon kunnat sitta sig igenom sin utbildning på lantbruksuniversitetet utan att egentligen lyckats förstå någonting? Nog för att folk skulle bli förvånade om de visste hur mycket träskallar det finns i den akademiska världen, men detta är så elementärt. Det är inte esoteriska detaljkunskaper ute i husdjurslärans periferi vi talar om; det är det mest fundamentala av alltihop. Djurhållning går ut på att sköta om djur. Hallå? Hallå? Jorden anropar? Åsa? Avkastningen kommer från, och endast från, frodigheten hos det liv som sköts om.

Men -- detta gäller bara i en marknadsekonomi och en rättsstat, där var och en på gott och ont ensam får ta konsekvenserna av sin egen pesonliga moral. Den bonde som i forna tider inte hade vett att sköta om sina djur fick se sina barn svälta när vintern kom.

En dräng på en kolchos i gamla Sovjet däremot, som garanterades en viss levnadsstandard av sovjetstaten oavsett hur han skötte sitt arbete, kunde lägga sig på rännet och dricka vodka hela dagen i stället för att mocka ut skiten ur lagårn.

Och där har vi förklaringen till varför vi överhuvudtaget har en djurskyddsmyndighet. Den vore nämligen totalt meningslös om lantbruk sköttes av fria, självägande bönder för vilka det vore minst sagt kontraproduktivt att inte se till att djuren mår bra.

Bonnen är sin egen herre -- varken kung och Gud är värre. Så var det förr, men jordbruket i dag har sovjetifiserats, socialiserats. De fordom fria och självägande bönderna har omvandlats till torpare, legohjon och trälar under en pampadel som gjort sig själva till godsherrar och byråkraterna till sina rättare. Lönen kommer inte av mödan. Frukterna av mödan lägger politikerna vantarna på, sedan delar de godtyckligt ut allmosor till sina trälar.

Jag skrev att båda styckena i ovan citerade §4 är anmärkningsvärda. Låt oss begrunda andra stycket igen:
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning.
Där står det. Svart på vitt: myndigheten får meddela villkor för eller förbud mot viss djurhållning.

Men den lag de skall tillämpa när utövar denna makt är snömos: "bete sig naturligt" är nonsens och det vet de tydligen själva eftersom de inte kan ge ett svar på vad det skulle betyda.

Men verkställa den, det skall de ändå!? Javisst -- och då sker det enligt despotins principer: helt godtyckligt.

Och vad är det för makt de ges över då, dessa despoter? Jo de ges makten att meddela villkor för (dvs styra, bestämma över) eller till och med förbjuda hela näringar, hela yrken.

Djurskyddslagen är alltså ett direkt angrepp på näringsfriheten., på den fria marknaden. Djurskyddsmyndigheten har givits absolut makt. Den behöver inget syfte, avkrävs inget ansvar, behöver inte ens förklara sig.

Tänk er att vi hade en motsvarande myndighet för andra yrkeområden, en myndighet med sådana oinskränkta befogenheter. En "hantverksmyndighet" kanske, som instruerad av en lag som i övrigt ser ut som modembrus, ges befogenhet att helt avskaffa vissa hantverksyrken, förbjuda rörmokeri t.ex.

Eller kanske en "journalistikmyndighet" som ges befogenheten att godtyckligt "meddela villkor för eller helt förbjuda viss journalistik", med hänvisning till något kvasifilosofiskt skitsnack om publikationers "rätt" att se "naturliga" ut eller så. Sossar, kommunister och miljöfascister backar synbarligen inte för att införa veritabelt svammel i lagstiftningen.

Lantbrukare idag - och detta innefattar naturligtvis även uppfödare av pälsdjur -- lever i en feodal diktatur.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag var förvånad över lantbrukarnas tålamod. Jag är förvånad över att de inte beväpnat sig! Men det har för all del hänt att djurskyddsinspektörer blivit både misshandlade och fått sina bilar beskjutna. Det är föga förvånande. Inte heller är det förvånande att en och annan lantbrukare som utsätts för detta förtryck bryter ihop och super ned sig och då är det förstås ingen som tar lagårn och djuren får stå upp till buken i dynga och svälta.

Djurskyddsmyndighetens generalkommissarie, Matz Hammarström (mp), lär inte ställa upp som avbytare. Han ser inte skillnad på ett koarsle och en tårtspade. När han togs på visning på en minkfarm pekade han på tassen på en mink och sa "se! simhud!". Alltså vill minkar bada, var hans slutsats. Ja, Matz, det finns hudflikar mellan tårna på minktassar. Men inte lika mycket som på katter. Har generaldirektörn försökt bada en katt? De flesta däggdjursarter har avsevärt mer hud mellan tårna, men bara på framtassarna och denna använder de inte att simma med utan att flyga med. Ungefär hälften av alla däggdjursarter är nämligen fladdersmöss -- alltså skall minkar flyga? Bra tänkt, Klot-Johan. Evolutionen har ingen planering. Ingenting har något förutbestämt enda syfte. I biologiskt hänseende har livet inte någon som helst mening. Är Matz Hammarström en kreationist?

Någon knölpåksvegan från Förbundet Djurens Rätt lär inte heller komma till kossornas undsättning. När en polispatrull åkte på straffexpedition till en gård i västsverige och sköt ihjäl kvigorna för en bonde -- en av de som brände "kopassen" -- var det pinsamt tyst från dessa "djurvänner".

Djurskyddsinspektörerna är förresten inte statligt anställda utan kommunala. Kommunerna har nämligen även de hamnat under despotins stövelklack. Det finns en och endast en institution som har till uppgift att verkställa riksdagsbeslut, lag -- det är staten. Kommunerna har enligt regeringsformen självstyre. Vad det egentligen betyder är att kommunen enbart verkställer kommunala beslut och att staten och riksdagen inte får lägga sig i kommunernas beslutsfattande eller kommendera kommunerna att verkställa riksdagsbeslut. Kommunerna har gjorts till små vasallförläningar; annex till länsstyrelserna. Att tvinga kommunerna att anställa personal för att göra dagsverken åt staten är en grundlagsvidrig beskattning av kommunerna.

Anstiftaren till denna nyordning i djurskyddslagen heter Jan Emmanuel Johansson. Han blev riksdagsledamot för socialdemokraterna på en personvalskampanj efter att ha blivit kändis genom att vinna Sveriges Televisions dokusåpetävling Robinson -- en tävling som alltså går ut på att man bland en grupp människor utplacerade på en pittoresk söderhavsö korar den till vinnare som är skickligast på att manipulera de andra; ljuga, lisma, förställa sig och intrigera. Deltagarna tävlar kort sagt om vem av dem som är den allra värste psykopaten.

1 Kommentarer:

Blogger Ottosson skrev...

Jäkligt bra skrivet

31 augusti, 2005 15:59  

Skicka en kommentar

<< Hem

Djurskyddsdiktaturen